Författare: Markus Porsche

Publicerat den

När livet stoppar mig – och Gud bär mig

Ibland stannar livet upp.

Inte försiktigt. Inte mjukt. Utan plötsligt, med kraft.

Smärtan som hugger till i kroppen. Tröttheten som inte längre går att ignorera. En känsla av att allt ställs på paus – fast jag ville ju fortsätta. Jag hade planer. Jag skulle ju vara där, göra det, klara av det.

Och nu?

Nu kan jag inte. Nu måste jag vila.

Först känns det som ett nederlag. Som om jag förlorar något. Tid. Möjligheter. Det jag kämpat för. Jag vill inte vara här. Jag vill vidare.

Men så, mitt i allt, händer något annat.

Det är som om en röst kallar på mig.

Inte anklagande. Inte hård. Bara stilla.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” (Matteus 11:28)

Jag hör orden. Och något inom mig andas ut.

Jag måste inte vara stark. Jag måste inte prestera. Jag får komma, precis som jag är. Trött. Vilsen. Osäker. Jag får bara vara.

Och i stillheten börjar något förändras.

Jag märker hur spänningarna sakta släpper. Hur kroppen inte längre slåss emot, utan sjunker ner. Jag ser saker jag inte sett förut. Hör min egen inre röst, som tystnat i all stress. Märker vad jag faktiskt behöver.

Och så, mitt i tystnaden, hör jag ännu en röst.

Den har alltid funnits där. Jag har bara haft för mycket oväsen inom mig för att höra den.

”Herren är min herde,
mig ska inget fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till lugna vatten.
Han ger mig ny kraft.” (Psaltaren 23:1-3)

Gud har inte glömt mig.

Han ser mig. Han vet att jag är trött. Och han håller mig.

Långsamt märker jag: Det här stoppet är inte ett straff – det är en inbjudan.

En inbjudan att vila.

Att hitta tillbaka. Till mig själv. Till dem jag älskar. Till Gud.

Jag är inte ensam i den här tiden mellan det gamla och det nya.

Gud är här. Inte först när jag kan börja om, utan nu. I stillheten.

Och jag märker: Jag bär inte allt själv. Gud bär mig.

Jag har så länge försökt klara mig på egen hand. Så länge kämpat för att hålla allt under kontroll. Men nu får jag släppa taget. Och Gud släpper inte mig.

Det nya kommer inte genom min ansträngning – det kommer ur Guds hand. Han är den som ger mig ny kraft. Han är den som inte bara låter mig fortsätta – utan gör mig ny.

Och när jag reser mig igen, då är det inte av plikt, inte av stress. Utan med frid. Med styrka. Med vissheten om att Gud går med.

Jag får en ny början. Och det är Gud som ger den. Han bär mig genom detta stopp, och han bär mig vidare in i något nytt.

Bön:

Gud, du har stannat upp mig – och jag börjar förstå varför. Jag får vila. Jag får släppa taget om det gamla och gå vidare, inte med tyngd, utan med ny kraft.

Jag är trött, Herre. Hjälp mig att vila i dig. Hjälp mig att släppa taget om det jag inte längre behöver. Hjälp mig att känna igen mig själv igen.

Och när jag reser mig – låt mig gå med frid och ny kraft, med vissheten om att du bär mig. Amen.

Bild: ”Lichtsehnsucht”, NelFaro.Art

Publicerat den

Min kyrkpedagogisk guidning i Norra Råda kyrka

Planering

Kort beskrivning av kyrkan

Kyrkani Norra Råda är orienterad i nord – sydlig riktning och består av ett murat, rektangulärt enskeppigt långhus med tresidig koravslutning, utbyggd sakristia i söder och torn vid nordgaveln[1]. Man beträder kyrkan i norr genom ett vapenhus. Sedan kommer ett förrum med kapprum. Och därifrån går man in i kyrkorummet.

Mittgången leder fram till altaret. Längs med mittgången står bänkarna. Så när man kommer in i kyrkorummet ser man direkt på koret och altarrummet. Predikstolen finns längre fram på östra sidans vägg. En dopfunt befinner sig i koret till höger sett från när man kommer in i kyrkan. Kyrkvärdsbänken befinner sig också i koret till höger sett från när man kommer in i kyrkan.

Mitt på östra långväggen, i änden av korsgången finns en igen murad port. På västra väggen, den andra sidans korsgång finns en port. Man kan också gå längs väggarna/ bänkarna på båda sidor.

Gruppen

Vårt pastorat, Hagfors pastorat har två församlingar: Hagfors – Gustav Adolf och Norra Råda – Sunnemo. Som präst är jag ansvarig för den sist nämnda församlingen. Jag leder församlingsrådet i Norra Råda – Sunnemo. Och gruppen av de som är med i den kyrkopedagogiska guidningen består av personer som är ledamöter i församlingsrådet. Hälften av dem kommer från Råda. Och några av dem är också kyrkvärdar i församlingen. Jag valde den här gruppen eftersom mitt mål var att de skulle lära känna sin kyrka på ett nytt sätt och reflektera över egna erfarenheter med kyrkorummet. De skulle få möjligheten att bli mer medvetna om den egna kyrkan.

Samtidigt skulle jag kunna profitera från deras berättelser om den här kyrkan och lära känna den ännu bättre.

Syfte med den kyrkopedagogiska guidningen

Deltagare ska lära känna deras kyrka på ett nytt sätt genom den kyrkopedagogiska guidningen. De ska ha möjlighet att bearbeta negativa och positiva känslor i kyrkan. Altartavlan väcker obehagliga känslor hos många. Syftet är också att reflektera relationen till altartavlan.

Med delmomenten försöker vi nå syftet.

Den första delmomenten innebär att närma sig kyrkorummet på ett medvetet och långsamt sätt. De ska kunna landa i kyrkan för att kunna få nya upplevelser. Det skulle bli möjligt genom att se kyrkan utifrån och passera tröskeln på ett medvetet sätt och stanna i vapenhuset ett tåg.

Nästa delmoment är att var och en får ett värmeljus och bär det till ett bord mittemot altaret och ställer det på bordet. Det hjälper också att landa i rummet.

Efter det får de röra sig fritt i kyrkorummet. När de rör sig i rummet använder de flera sinnen. De kan röra vid olika föremål, prova olika platser i rummet och känna efter och kan på så sätt lära känna det på nytt i sin eget takt. De kan uppleva ett möte med detta rum.

Genom att färglägga kyrkans ritning, för att visa känslor i kyrkan får de möjlighet att fundera över egna känslor i kyrkorummet.

När de lägger grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett rep får de en gång till möjlighet att upptäcka rummet.

Genom att lägga symboler som står för negativa och positiva känslor in i grundformen får de möjlighet att gemensamt reflektera dem.

När de vänder sig till altartavlan och när vi närmar oss den på ett kyrkopedagogiskt sätt kan de få ny kunskap och kanske revidera gamla känslor/ tankar angående tavlan.

Guidningens upplägg

  • Guidningen tar ungefär 1,5 timmar.
  • Gruppen samlas framför kyrkporten och vi pratar om byggnaden och tröskeln. Därefter stannar vi en stund i vapenhuset och pratar om dess betydelse. Det tar ca. 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog, iaktta och tolka.
  • Deltagarna får ett ljus i handen och går långsamma mot altaret och ställer det på ett bord framför altarringen. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Iaktta                   
  • De får ett arbetsblad med uppgifter: De får röra sig fritt i rummet för att utforska det på egen hand. De har 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Helhet och delaktighet. Iaktta.
  • Den andra uppgiften är att sätta sig på en plats där de känner sig väl och att färglägga en ritning på kyrkan med olika färger för att uttrycka sina känslor på vissa ställen i kyrkan. Det tar ca. 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Delaktighet, reflektera.
  • De samlas i koret. Och de lägger grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett långt rep. Och de använder en kompass för att få veta kyrkans väderstreck. Samtal om väderstreck. Ca 10 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog och delaktighet
  • De lägger små ”symboler” på utvalda ställen in i kyrkans grundform på golvet. Symbolerna står för positiva känslor (orange hjärtan) eller negativa känslor (gråa kort). Beroende på vad dem kände i olika delar av kyrkan. Med hjälp av de ”symbolerna” kan vi prata om de känslorna. Det tar 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog, delaktighet och reflektera
  • De tittar på altartavlan. Och med hjälp av den kyrkopedagogiska metoden ”iaktta”, ”reflektera” och ”gestalta” närmar vi oss tavlan. Och vi använder oss av dialog och delaktighet. 20 minuter.
  • Avslutningen: De får som gåva ett målat vykort med kyrkan. Och jag avslutar med välsignelsen. 

Guidningens genomförande

Vi samlas utanför kyrkan, framför kyrkporten och tittar på tornet. Dem ska stanna där en stund och vi samtalar om uppbyggnaden av kyrkan och arkitekten. Det finns informationer på kyrkans torn. Vi kan prata lite om bakgrunden av kyrkans byggnad. Vi pratar om porten och tröskeln. Vi funderar på om tröskeln är låg eller hög. På det sätt får deltagarna möjlighet att närma sig kyrkorummet.[2] Vi markerar övergången, vi går utifrån in och vi går från helheten till delar.[3] Och vi börjar redan här med dialog.[4]

Jag lämnar en sten med datum bredvid kyrkporten[5].

Sedan går vi över tröskeln in i vapenhuset, stannar där en stund och pratar om vapenhusets betydelse.[6]

Allt detta ska bidra till att det blir en meditativ stämning och att vi går långsamma och medveten in i kyrkan. Vi närmar oss det heliga.[7]  

När vi lämnar vapenhuset kommer vi in i ett förrum där det finns uppdukat ett bord med små skålar av glas. I varje skål finns ett brinnande värmeljus.[8] Vi går med detta ljus i handen i en mörklagd kyrka mot altaret.[9] Och vi ställer ljuset på ett bord i koret. Alla skulle nu vara förberedda för ett möte med kyrkorummet.

Efter det samlas vi i koret och de får uppgifter som står på ett arbetsblad.[10] De får också en ritning[11] på kyrkan. Jag förklarar uppgifterna och de ska gå runt i kyrkan, utforska rummet på egen hand och känner efter hur atmosfären på vissa platser känns och letar sedan efter en plats och sätter sig på en bänk.Där ska de färglägga en ritning på kyrkan med olika färger för att uttrycka sina känslor på vissa ställen i kyrkan. Uppgifterna ger deltagarna möjlighet att vara delaktiga under guidningen och de kan förbereda sig för ett gemensamt samtal senare.[12]

Efter en tid plingar jag med en liten klocka för att signalera att vi samlas i koret igen.[13] När dem kommer fram pratar vi lite om hur det kändes. Sedan får dem uppgiften att lägga grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett långt rep.[14] Och de ska med hjälp av en kompass upptäcka hur kyrkan är placerad i väderstrecken.[15] Kyrkan är riktad mot syd som är ovanlig för kyrkor. De brukar vanligtvis vara riktad mot öster. De får möjlighet att resonera vad de olika väderstrecken betyder och jag bidrar med informationer om betydelsen av de olika väderstrecken. På det sätt blir de delaktiga och det kan uppstå dialog om väderstrecken och varför man byggde kyrkan i den här riktningen.

Och deltagarna kan upptäcka rummet med dess olika dimensioner och mått och får veta något särskild om deras kyrka.[16]

Med hjälp av små hjärtan i orange och små kort i grå får de uttrycka sina känslor vad det gäller vissa ställen i kyrkorummet. Efter de har lagt kort och hjärtan inom repet (grundformen), pratar vi om känslorna de kopplar med olika platser i kyrkan. Efter att de kände efter i kyrkorummet och funderade över egna känslor börjar de här att reflektera gemensamt över känslorna och kanske kan tyda och tolka dem.[17]

Sedan går vi fram till altarrummet och de får möjlighet att fördjupa sig i altartavlan.[18]

Vi betraktar tavlan med hjälp av den pedagogiska grundrörelsen iaktta – reflektera – gestalta.[19] Deltagarna får var en ficklampa och lyser med den på bilden för att visa vad de ser eller vad de undrar över. Så får de möjlighet att se och upptäcka. Det de ser kan också vara bildens strukturer och former eller hur ljus är fördelad. Kanske känner de igen bibelberättelsen som är avbildad på tavlan. Viktig är att deltagarna får säga vad dem ser i bilden innan man kommer med traditionella tolkningar. Det finns inte något ”riktigt” svar[20]. Deltagarna ska hitta sina egna svar. Efter en tid ska jag läsa bibelberättelsen tavlan handlar om.[21] Och jag informerar om konstnärens tid, stil och prägel att måla. Det kan leda till att de närmar sig bilden och förstår budskapet av målningen bättre. Även här gäller att deltagarna får dela med sig sina känslor och att var och en får ha sin egna tolkning. Utgångspunkten är nu de informationerna de fick.

När de ska reflekterar tavlan handlar det framför allt om vad konstnären ville säga med tavlan och hur konstverket berör oss själva.[22] Kanske kan de hitta sig själv i den. Till slut kan de gestalta någonting, till exempel att skriva en dikt om tavlan (Elfchen). Gestaltande kan leda till nya fördjupningar.[23] Tavlan blir höjdpunkten i guidningen efter de kände efter kyrkan och upplevde den på eget sätt.

Jag avslutar guidningen med en gåva. Alla får ta med sin kyrka målad på ett vykort. Till sist avslutar jag med välsignelsen.[24] Välsignelsen passar bra här eftersom det handlar om personer som medverkar i församlingen. Och vi går tillbaka till församlingshemmet för att ha gemenskap och för att prata om guidningen.

Reflektion

Vad fungerade bra/mindre bra och varför?

Det som funkade bra var att kunna prata om känslor och upplevelser om kyrkan. Arbetsblad med ritningen var ett bra hjälpmedel.[25] Efter att de hade sysslat med sina känslor angående kyrkorummet var de förberedda att prata om sina känslor. Det blev en bra dialog. När vi tittade på tavlan blev verktyget ficklampa en stor hjälp att samtala om funderingar, känslor angående tavlan. Det blev ett slags kommunikationsmedel och det de ville säga blev tydlig. Dialogen funkade även här bra. Och deltagarna kunde prata om sina känslor och de kom dels till nya insikter och kunde relatera till bilden på ett annat sätt. Och jag lärde mig mycket av dem och om vår kyrka.  

Det som inte funkade så bra var att deltagarna hade det svårt att fokusera/ koncentrera sig på guidningen. När vi började vandringen ville de bara rusa igenom. Jag måste stoppa de lite och uppmana till långsamhet. Anledningen var bland annat att vädret ställde till. De sa att det var kallt och att de ville in i kyrkan. Men kanske inte alla har förstådd hur en sådan guidning går till. Jag skulle kanske ha förklarat ännu bättre vad den här guidningen innebar innan vi startade. Detsamma gällde för tiden när de fick gå runt fritt i kyrkan. Det skulle vara tyst. Ändå fanns det några som pratade med varandra under den här tiden så att jag fick gå runt ibland för att uppmana de till att fokusera sig på uppgifterna. Jag kände mig lite som en lärare i skolan som uppmanar till disciplin. Även här gäller det kanske att prata tydligare om uppgifterna. Kanske skulle jag ha börjat bara med en uppgift i taget som de uppfyller och sedan får de en uppgift till. Ett arbetsblad med flera uppgifter var kanske för mycket.

Kom de kyrkopedagogiska metoderna och principerna* tydligt till användning i guidningens struktur?

Deltagarna behövde verkligen tid innan de kunde börja med att landa i kyrkan och känna efter i kyrkan[26]. Men de var trots att de hade det bråttom engagerad och det uppstod en dialog. Jag lyssnade och ibland upprepade jag det dem sa.[27] De svarade på frågorna, de berättade hur dem kände i kyrkan, tex. att det var svårt att svara hur de känner i kyrkan eftersom de var redan så vana vid den. Allt var ju så självklart för dem. Efter en tid fanns det flera som provade predikstolen, kyrkvärdsbänk, speciella stolar eller altarrummet och blev på så sätt delaktiga. Att vara delaktiga kände de kanske inte utan snarare att någon skulle förklara allt för dem och där man bara konsumerar. Vad det gäller helheten så rörde dem sig fritt i rummet och kunde använda flera sinnen och kunde mer eller mindre upptäcka kyrkorummet men de behövde sin tid. Även att känna kyrkan och sedan reflektera kom till användning framför allt när vi tittade på altartavlan. När vi mötte konstverken och när vi följde den pedagogiska rörelsen iaktta – reflektera – gestalta lyckades vi ganska bra. Med hjälp av ficklampan var det många som delade med sig, ibland blev det lite högljudd och rörigt eftersom flera vill prata samtidigt. Och jag behövde uppmana de att prata en efter den annan. Efter att jag läste bibelberättelsen och informerade om konstnären blev det en fördjupning och de kom dels till nya insikter och nya tankar. Eftersom alla har blivit trötta efter en och halv timme blev det ingen gestaltning. Jag informerade bara om att man kunde skriva nu en dikt om altartavlan. Vi fortsatte vår diskussion om altartavlan i församlingshemmet istället.

Hur har de kyrkopedagogiska metoderna fördjupat kunskapen om ditt kyrkorum?

Jag fick olika feedback[28]. En person sa att det var svårt att säga hur man tänker eller känner eftersom man känner kyrkan så bra. Det betyder att den här personen har i alla fall börjat att tänka efter, en process har inletts. Och det fanns många som kunde berätta om sina känslor i kyrkorummet och kunde också berätta varför de känner på så vis. Några sa tex att de kopplar koret till glada och sorgliga upplevelser, även ljusbäraren var ett ställe där man kände sorg och glädje, någon annan sa att den har suttit på en speciell plats, det kändes så särskild där, en plats där hen kände lugn och trygghet. När vi betraktade altartavlan var det en upplysning för några att få veta mer om bakgrunden av den. De förstod plötsligen bättre budskapet av bilden[29]. Och den var inte längre så skrämmande[30]. En kvinna däremot sa att hon fortfarande tyckte att den var mörk. Och det är ju viktig att hon har sin egna tolkning. Kanske bidrar det här mötet med konstverken ändå till att tänka efter. Någon annan kunde till och med se sig själv i bilden. Trots en viss osäkerhet under guidningen hos deltagare och hos mig har vi nått ganska mycket. En kortare vandringen skulle kanske ha varit bättre för den här gruppen (ålderanpassad/ anpassad efter besökarna)[31] och skulle kanske ha lätt till ännu bättre resultat. Syftet att lära känna kyrkan på ett nytt sätt och att får ny syn på altartavlan uppfylldes kanske inte helt hos deltargana men flera har lärt sig något. Någon visste till och med att tolka bilden för vår tid.

Vilka lärdomar drar du för framtida arbete med kyrkopedagogik i din församling?

Att markera övergången på det kyrkopedagogiska sättet är jättevärdefull att börja med.[32] I den här åldersgruppen skulle jag kanske ännu mer förbereda dem vad den här sorts guidningen innebär eftersom de är mer vana vid guidningar där man bara konsumerar.[33] Och jag kan lära mig att det tar tid innan deltagare är beredda att öppna sig för kyrkorummet. Vad det gäller innehållet av guidningen så var den säker anpassad till den här gruppen som är engagerade i församlingen sedan länge. Men kanske var guidningen för länge för personer mellan 70 och 90 år. De orkade delvis inte så mycket. Kanske är mindre mer i det här fallet och jag skulle kanske utelämna övningen med repet och går direkt från att känna kyrkan till altartavlan. Och jag vill lära mig att vara mer öppen för deltagare. Jag var mycket fokuserad på metoder och det organisatoriska. Relationen till gruppen skulle vara viktigare.[34]

Resonera kring hur kyrkopedagogik kan vara en resurs i församlingsarbete samt vilka möjligheter och begränsningar du ser med utgångspunkt från erfarenheterna med din egen guidning.

Kyrkopedagogik kan leda till en större medvetenhet av kyrkorummet där vi firar gudstjänst. Kyrkorummet är en bra resurs för att prata om vår kristna tro och traditioner. I gamla kyrkor kan vi lära oss också om gamla tider och deras sätt att tro och att fira gudstjänst. När vi tittade på altartavlan uppstod en diskussion om hur de för två hundra år sedan sa på bilden och vad den betydde för dem. Man kan lära sig också att trons uttryckssätt kan förändras. Och att det ändå finns en lång kedja av troende många århundraden tillbaka. Kyrkan kan ses som en plats där troende möttes. Framförallt för barn och unga kan det vara en levande plats där man kan prata om den kristna tron. Dialog, deltagande och gestaltande är attraktiva för unga och gamla. Och kyrkorummet kan göra nyfiken att veta mer om den kristna tron, det kan kanske leder till att man till och med kan prata om ens personliga tro.

Kyrkopedagogiska guidningar kan skapa fina minnen och det finns många kreativa möjligheter för att möta rummet och prata om tron och på så sätt kan kyrkopedagogiska guidningar bli ett steg i riktning tro. Kyrkorummet är säker en bra plats att närma sig den kristna tron. Ändå behövs det säkert mer för att kunna fördjupa sig i det andliga. Och då behövs det också diverse samtalsgrupper, gudstjänster och andra kreativa sätt som tex Bibliolog eller Bibliodrama.

Kyrkopedagogik kan vara ett bra koncept att kunna närma sig vårt kulturarv, våra värderingar, traditioner och tro. Det upplevelsebaserade passar bra i vår postmoderna tid och kommer människor idag till mötes. Även om deltagarna hade det delvis svårt att anpassa sig till den här det kyrkopedagogiska arbetssätet så blev det ändå bra resultat och spännande och existentiella samtal därefter. 

[1] Louise Tham, Norra Råda Kyrka, 1991

[2] Thomas Pfitzinger-Drewes. Upplev kyrkorummet. Varberg; Argument Förlag, 2012, p. 31: ”Vi ger deltagarna möjlighet att närma sig kyrkorummet därifrån de befinner sig mentalt just nu. Vi banar en väg in i rummet.”

[3] Pfitzinger-Drewes,Upplev kyrkorummet, p. 56

[4] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 20 – 21

[5] Albertus, Sandra: „Det pedagogiska rummet”, p. 10. Här fick jag idéer angående ”Utanför Kyrkan”

[6] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 39

 ”Vapenhuset är ett utmärkt ställe att låta gruppen fokusera och komma till ro innan dörrarna öppnas till kyrkorummet.” Och: Albertus, Det pedagogiska rummet, p. 14. Här fick jag idéer angående ”Vapenhus Eller Vakenhus”

[7] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 39 – 41

[8] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 59

[9] Jag valde en tid där det började att bli mörkt i kyrkan.

[10] Arbetsblad finns som bilaga

[11] Se bilaga

[12] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 22

[13] Koret är en central plats under guidningen. Där finns de viktigaste föremål som dopfunt och altaret. Och predikstolen är i närheten. Och härifrån kan vi gå direkt till altartavlan. Deltagarna har det inte långt att gå.

[14] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 82

[15] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 81

[16] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 80 – 82

[17] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28 – 29

[18] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 31 – 32

[19] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 44 – 45. Se också: Thomas Pfitzinger-Drewes och Annika Eriksdotter: Kyrkopedagogik, Karlstad, Votum förlag, 2020 p. 76 – 91  

[20] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28

[21] Bibel 2000, Lk 1, 39 – 45

[22] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 44

[23] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 45 och p. 102

[24]Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 106

[25] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 52: ”Att använda arbetsblad”

[26] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28: ”Det krävs mycket tid, oftast också lugn och ro, för att kunna upptäcka rummet”.

[27] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 67: ”Ett enkelt ”tack” räcker …”

[28] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 22: ”Deltagarnas frågor och intressen får ta plats under guidningen, så att deras minnen och associationer kommer till tals”.

[29] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 11:” Bilderna förlorar sin undervisande kraft när berättelsen inte längre känns igen … Vi behöver en metod som kan förmedla kyrkorummets symboliska karaktär till människor som aldrig har lärt sig det språk som symbolerna, berättelserna och rummet talar.”

[30] Samma erfarenhet hade jag också när jag skrev ”Min altartavla” och jag berättade för deltagarna om det.

[31] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 23

[32] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 36: ”När vi närmar oss kyrkorummet utifrån och när vi gestaltar övergången från det profana in i det heliga rummet, börjar vårt arbete med att skapa resonansrum:” Och se: p. 39: ”Att markera övergången skapa nyfikenhet och förbereda för upplevelsen av kyrkan är en mycket viktig del av guidningen.”

[33] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 22: ”Delaktighet” – istället för konsumtion”. Några av deltagarna verkade att bara rusa igenom och att bara leta efter fakta

[34] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 27: Learning by doing”

Källförteckning

Albertus, S. Det Pedagogiska Kyrkorummet Varberg: Argument Förlag, 2024

Pfitzinger-Drewes. T. Upplev kyrkorummet. Varberg: Argument Förlag, 2012

Saarnak, A. Att förstår de bilder som finns i våra kyrkor i Pfitzinger-Drewes, T. & Eriksdotter, A. Kyrkopedagogik – Att visa en kyrka med dialog, delaktighet och alla sinnen. Karlstad: Votum förlag, 2020

Tham, L. Norra Råda kyrka, 1991

Bibel 2000

Publicerat den

Min altartavla – i Norra Råda kyrka

Introduktion

För några månader sedan stod konfirmander vid altarringen under konfirmationsgudstjänsten i Norra Råda och tittade på altartavlan och jag hörde dem tyst prata om att den var ful och skrämmande. Och efter en gudstjänst för några veckor sedan berättade en kvinna för mig om hennes upplevelse under gudstjänsten när hon tittade på tavlan. Hon tyckte den var så mörk och att något barn på tavlan såg så allvarlig ut och att det verkade att barnet försökte ta tag om halsen av ett annat barn och strypa det. Någon annan störde sig av att ett barn var halv naket. På det sätt blev jag nyfiken på att få veta lite mer om den här altartavlan. Jag ska närma mig den genom Erwin Panofskys ikonologi och hans uppdelning i tre tolkningsnivåer som han kallade ”pre-iconographical description, iconographical analysis and iconological interpretation”. I mitt tolkningsarbete kallar jag det enligt Saarnak för beskriva – berätta – uttrycka djupare mening (Saarnak, 2020).

1. Beskriva (motiv)

På altartavlan ser vi tre vuxna, det är en man och två kvinnor, och två barn. Ovanför människorna befinner sig sex änglar fördelat på tre moln.

De två kvinnor står bakom sina små barn som möter varandra. Barnet till vänster går tillmötes det andra barnet och försöker röra vid det. De två kvinnor, uppenbarligen barnens mammor, placerar en eller båda händerna runt barnens överarmar. Kvinnan till vänster håller bara en arm på barnet framför henne, hennes andra (vänster) arm är utsträckt framåt mot den andra kvinnan. Kvinnan till höger har båda händer på barnet framför henne. Kvinnan till vänster är klädd i röd. Hennes ansikte verkar nöjd och fridfull när hon tittar på barnet framför henne. Barnet till vänster har ett hårt ansiktsdrag och är halv naken, man ser benen, fötter, mage och halva rumpa på högra sida. Barnet till höger har ett mjukt ansikte och är mer påklädd, man ser bara lite sitt underben och fötter. Detta barn har armen över kors och håller en korsstav i handen och kramar korsstaven. Mamman till höger är jätte fokuserad på det vänstra barnet och hennes kropp är framåtlutande. Hon har ett allvarligt ansikte. Bakom kvinnan till vänster, lite sned till vänster kan man se ett ansikte av en gammal man med skägg som knäppar händer och som tittar med ett leende på barnet till vänster. Änglarnas ansikten ovanför sceneriet är ljusa och ser glada ut.

Kvinnorna och barnen i föregrunden är ljust målade, allt omkring är jättemörkt. Ljusets infall i bilden målades från ovan kommande. Det är lite dämpad av molnen änglarna ligger på, ändå lyser den vänstra kvinnans ansikte och hela vänstra barnet ganska mycket. Det vänstra barnet är den enda personen i bilden som har en ljuskrans kring huvudet.

”Altartavlan är omgiven av kolonner med förgyllda korintiska kapitäl och det hela krönes av en gyllene sol med IHS” (Tham, 1991)       

2. Berätta (tema) 

Temat av den här altartavlan är Marias och Elisabeths möte med Jesusbarnet och Johannes Döparen.

Berättelsen om det här mötet kan läsas i Lukasevangeliet (Lukas 1: 5–80). Konstnären förändrade den lite. I bibeln står det att kvinnorna möttes när de var gravida. På tavlan möter kvinnorna och barnen som små barn varandra (artistisk frihet). I bibeln berättas att Elisabeth fylldes av den helige Ande och att barnet sparkade till henne i magen när Maria hälsade henne. Och om Elisabeth sägs att hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.« (Lukas 1: 42–45). Elisabeth vet om att Maria bär Guds frälsare inom sig. Och evangelisten Lukas berättar om att Johannes skulle förbereda folket för Jesus och att han skulle undervisa folket om honom. (Lukas 1: 67 – 80). Johannes sändes för att bereda folket att ta emot Messias (Johannes 1: 19 – 27). Ängeln Gabriel tillkännagav Johannes födelse och verksamhet för Sakarias (Lukas 1:5–25), som var fadern till Johannes. Jesus dop genom Johannes blev början av Jesu tjänst (Markus 1). Livet av Johannes Döparen och Jesus var stark kopplade med varandra.

När man läser Lukasevangeliet då får man veta, att Zakarias är Elisabets man och att Johannes är deras son som är född tidigare än Jesus. Den gamla mannen på vänster bakom kvinnan skulle därför vara Zakarias och killen han tittar på sin son Johannes. Och kvinnan till vänster är Elisabeth, Zakarias hustru. Hon har en röd klänning som kan betyda att den helige Ande verkar inom henne och genom henne. Och hon var glad eftersom hon fick ett barn i hög ålder.

Kvinnan till höger är Maria. Man kan ana att hennes klänning är i blå, även om det blir mer grå på grund av mörkret rund omkring. Blå är ett tecken för att det handlar sig om Maria (Harries, 2004). Hon verkar också v vara yngre än den andre kvinnan. Barnet framför henne skulle vara Jesus. Han har ett mjukt ansikte, så som änglarna och han håller korset i handen. Att Johannes Döparen och sin mor är ljust och att Johannes har en ljuskrona visar att deras historia står i centrum, framför allt Johannes historia. Man kan fråga sig varför Jesus och Marias klänning är i grå. Kanske har det med Jesu öde att göra som är sorgligt. Att det finns så mycket ljus på Johannes kan man relatera till bibelstället: ”Johannes var en brinnande lampa som lyste, och ni kunde glädjas åt hans ljus” (Johannes 5: 35) och: ”Det kom en man, sänd av Gud, som hette Johannes, för att vittna om ljuset, så att alla skulle kunna komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset. Han var bara den som skulle vittna om ljuset. Det sanna ljuset, han som är hela mänsklighetens ljus, skulle nu komma in i världen” (Johannes 1: 6 – 9). På vår tavla försöker Johannes röra vid korset. Korset står för Jesu kallelse att försona världen med Gud och med varandra. Johannes sändes för att vittna om Jesus. Att Johannes pekar på Jesus påminner mig om Isenheimaltaret där Johannes står bredvid korset och pekar på honom.

Änglarna ovanför kan stå för de änglarna som bar bud till Zakarias och Maria om deras söners födelse och öde. Hela berättelsen om Johannes och Jesu födelse och kallelse är alltså avbildad på tavlan. Änglarna kan man också se som skydd och ledning i personernas liv. Att änglarna tittar bara på Johannes visar en gång till att hans historia står i centrum.   

Motsatsen mellan mörker och ljus visar symboliskt allt ont i världen. Men det finns hopp och ljus där gud är närvarande. Och gud är närvarande där vi öppnar oss för sin kärlek och ljus. Som vi vet från bibeln är Johannes öppen för Jesus och hans kallelse. Johannes frågar Jesus: ”Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?” (Lukas 7: 19).

Vad betyder rörelsen på bilden? Elisabeth är stående, Maria verkar komma springande när man ser hennes andra ben. Johannes går Jesus tillmötes. Vad det gäller Jesus så är det svårt att säga om han står eller går. Hela sceneriet påminner mig om mötet mellan Elisabeth och Maria i Lukasevangeliet där Maria kommer till Elisabeth för att besöka henne och där Johannes rör sig i Elisabeths mage. Redan i det här mötet kan man se Johannes och Jesus kallelse som prefigurerad: Jesus ska gå till Johannes för att döpas och Johannes är tillmötesgående. I bilden: Johannes går till Jesus och vill röra vid korset som än så länge är osynligt (mörkt) för andra.

Varför är Jesus och Johannes framställt som barn? Det kan hänga ihop med att vi är människor och att gud vill möta oss som människa (Inkarnation). Gud blev människa och själv utsatt för samma saker vi upplever.

Ovanför altartavlan ser vi en strålande sol. Symbolen betyder enligt Peter Gillgren guds närvaro och välsignelse (Cerny, 2019) och det finns de tre bokstäverna IHS i en triangel. Triangeln står för den treenige gud. IHS står för Jesus eller för Iesus Hominum Salvator (latinsk) vilket betyder Jesus människornas frälsare.

3. Uttrycka djupare mening (uttryck) 

Målaren är Pehr Hörberg. Han levde 1746 – 1816. Han var dåtidens främste målare av altartavlor. Tavlan köptes i Uppsala 1814 strax efter färdigställandet av kyrkan (Tham, 1991).

Louise Tham konstaterar att det är hans målning som betingade ett pris av 140 riksdaler. När jag läste om honom fick jag mycket kunskap om hans konst som han skapade i 17/18 hundra talet och mycket om tidsandan.

Pehr Hörberg målade 87 altartavlor, det var olika berättelser om Jesus utifrån evangelierna och som samtidigt var också predikotext (Sandblad, 1938, p. 30). Han hade lärt sig flera konststilar för att uppfylla kundernas önskemål och för att uppnå sina mål med bilderna. Hörberg ”tillägnade sig rokokokonstens mjuka färger och Pilos ljusdunkel. Han tar upp Götiska motiv och är den svenska konstens första begynnade romantiker” (Lexikonett amanda, 2023). Den svenska barocken förblev alltid del av hans konst (Sandblad, 1938).

”Hans förkärlek för ljusbehandlingen är intimt förbunden med hans starka Rembrandsbeundran” (Sandblad, 1938, p. 31). Det kan man se i de stora kontrasterna mellan ljus och mörker i tavlan. Figurkompensationer och accentuerad ljusbehandling var viktigast för honom. Det gör att bilden får en metafysisk mening (Sandblad, 1938) Det var Hörbergs mål.

Genom att använder mycket mörker blev det tydligare vad han ville framställa. Mörker betyder också en värdslig och andlig realitet. Bara Gud själv som är ljus kan göra det ljust. Den stora solen ovanför tavlan hänvisar till det. Jesus, som är guds son är ljuset för oss (Johannes 8: 12; Gyllene sol med IHS). Ljust blir det också när människor blir en del av guds frälsningshistoria: Elisabeth som föder Johannes och Johannes själv som förbereder Jesus väg och som förkunnar honom. Att ljuset står för det övernaturliga ser vi också i att han målar ljusa och glada ansikten av änglarna ovanför molnen.

Hörberg ville förkunna evangeliet med sina bilder. Han återberättade en biblisk historia ur det Nya Testamentet som innehåller budskap om guds frälsning för oss. Den stora altartavlan i kyrkan drar faktiskt människornas blickar på bilden.

Enligt Cnattingius hade målaren ”ett evangeliskt-protestantiskt men även ett tidstypiskt drag”. Hans ”mål var att berätta och illustrera det talade ordet. […] Han sökte det enkla och det naturliga och sanna. Han ville bryta det klassiskt renässansmässiga skönhetsidealet och återgå till en folkligt uttrycksfull realism” (Sandblad, 1938, p.30). Att förkunna ordet var viktigt för honom. Därför målade han so real. Hans tavla skulle stödja förkunnelsen i gudstjänsten.

I tiden där han levde kom upplysningen alltmer i fokus, dvs att förnuft kom i centrum i stället för uppenbarelse som man inte kunde bevisa (Cerny, 2019, p. 21 – 27). Hörberg skriver om trons betydelse för honom: ”[…]Det är mig sagt: Du skall ej glömma, At, i ägta Tro, är förnuft flärd, Så och den Dygd, verldens vise berömme.” (Cerny, 2019, p. 38). Konstnären ”predikade” med sina bilder att det ändå finns uppenbarelse, saker vi inte kan förstå och som ändå finns och som ger mening till vårt liv.

Hans verk kommer i enkelhet och naturlig uppfattning folkets religiösa känslor mycket nära. (Sandblad, 1938). Målaren själv var bonde och kom ur enkla förhållanden. Ibland målade han människor som han kände. På vår bild är det kanske reala personer ur konstnärens omgivning som är avbildat på tavlan. På ett sådant sätt blir berättelsen alltmer en berättelse som har med vårt liv att göra. Det blir också vår berättelse. Vi kan känna igen oss som mammor, pappor, som kvinnor och män, som barn, alltså som kristna som också kan bli till välsignelse även om det ser mörkt ut ibland.

Gud kom som ett barn till oss, inte som en stor härskare. Konstnären lyfter fram den här viktiga delen i lutersk teologi (Inkarnation). Jesus är både gud och människa som vill frälsa vårt liv. Konstnären vill uppmuntra oss att tro på det och att be så som Zakarias bad för sin son.

Mörker på bilden har kanske att göra med vår livserfarenhet att det finns så mycket mörker i världen. Bildens budskap är däremot: Det finns ljus, det finns hopp. Ovanför människorna, i skyn, ovan molnen kan man se änglarna, som står för guds budbärare men också för skydd. Man kan tyda det så att allt är i Guds händer. Vad som än händer Gud är nära och ska göra det ljust och ska hjälpa att allt ordnar sig.

Slutsatser

I början skrev jag om personer som inte tyckte om tavlan och som hade det svårt att titta på den. Många människor har det svårt med det nakna och med det mörka i konstnärens målningar och blir förskräckta. Nuförtiden är bilderna mer abstrakta, inte så konkreta, det handlar mer om symboler och man letar efter något (ljust) som tröstar. Då uppstår frågan: Vad gör vi med tavlor som inte motsvarar vår tidsanda? Är det meningsfullt att låta dem hänga kvar i kyrkan eller behöver vi ersätta dem? Tavlor är ju inte heliga bara för att de befinner sig i ett heligt sammanhang. Passar den fortfarande i det här sammanhanget? Borde man förklara eller hellre byta ut tavlan?

Det behövs lite ansträngning för att få bilden tala till oss idag. Om man inte är familjär med bibeltexterna eller den teologi som bilden innebär, så är det svårt att förstå vad altartavlan kan betyda. Det finns flera saker på bilden som man inte nödvändigtvis känner till. Många idag saknar bibelkunskap, man behöver förklara vad är syftet med bilden och hur man kan tolka den. På en kyrkopedagogisk vandring är det säkert möjligt att få en bra tillgång till bilden. Då kan den skapa tillit och hopp även idag.

Källförteckning

Sandblad N.G. (1938). Kyrkomålaren Pehr Hörberg. Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv. Lund, C. W. K. Glerups förlag  file:///E:/Bild%20H%C3%B6rberg%20Tidskriftsansvarig,+13616-33328-1-CE%20(1)%20Copy.pdf

Cerny, R. (2019) Kyrkomålaren Pehr Hörberg En teologisk tolkning av konstnärens kristna bildkonst (Examensarbete) Linköpings universitet file:///E:/Bild%20interpretation%20h%C3%B6rberg%20jesu%20f%C3%B6delse.pdf

Tham, L. (1991). Norra Råda kyrka

Harries, R. (2004) The Passion In Art

Saarnak, A.(2020). Att förstår de bilder som finns i våra kyrkor i Pfitzinger-Drewes, T. & Eriksdotter, A. Kyrkopedagogik – Att visa en kyrka med dialog, delaktighet och alla sinnen. Karlstad, votum förlag

Lexikonett amanda, (2023), PEHR HÖRBERG file:///E:/PEHR%20H%C3%96RBERG_%20Lexikonett%20amanda.html

Bergendahl, M., (2022). Pehr Hörberg – vår store kyrkomålare file:///E:/Pehr%20H%C3%B6rberg%20-%20v%C3%A5r%20store%20kyrkom%C3%A5lare%20-%20%C3%85kerbo%20f%C3%B6rsamling.html

Bibel 2000

Publicerat den

Kyrkan – Min livsresa

Kyrkan är en plats som helgats av bön. Bönen har letat sig in i väggarna

När man frågade barn någon gång hur det kändes i kyrkan sa en pojk: Det luktar kyrkan

Lukt, något särskild …

Kyrkan har blivit särskild också för mig. Även den här kyrkan.

Jag lärde känna den här kyrkan när jag var prästpraktikant för 6 år sedan. Det var bara några stycken i gudstjänsten, bland annat biskop Åke Bonnier. Jag förknippar det här kyrkorummet med att Svenska kyrkan tog emot mig som präst, att jag blev en del av den kristna gemenskapen inom Svenska kyrkan. Jag förstod nästan ingenting under gudstjänsten och det kändes ändå jättebra att fira gudstjänst här.

Vilken kyrka har blivit viktig för dig? Kanske kommer du ihåg en kyrka som har stor betydelse för dig.

Min hemkyrka i Norra Tyskland har stor betydelse för mig. En jätteenkel kyrka. Bara ett stort kors av trä bakom altaret. Antependier, tyg som hänger framför altaret och predikstolens kläd i kyrkoårets färger. En vit dopfunt av sten där jag döptes. Och ovanför ingången som är samtidigt utgången ett runt fönster med de grekiska bokstäver Alfa och omega, som betyder att Jesus Kristus är början och slutet på allt. I den där kyrkan konfirmerades jag och firade många gudstjänster. I den där kyrkan läste jag första gången ur Bibeln. Där samlades vi som barn och unga. Där sjöng jag i kören och spelade på gitarr och på Valthorn i en kyrklig blåsorkester. Och det var där min farfars begravning ägde rum. Och begravningen av en ung kille som tillhörde vår ungdomsgrupp.

Kyrkorummet blev en plats där jag upplevde sorg och glädje. Ett rum där jag kände mening och trygghet. Och där musik och ord präglade mitt liv och där fick kraft på nytt. Och med den där kyrkan kopplar jag min kallelse att bli präst.

Och sedan blev det flera andra kyrkor som fick betydelse för mig.

Vet ni vad ordet kyrkan betyder egentligen? Kyrkan kommer från det grekiska kyriakon. Och det menar ”det som hör Herren till”. Och när vi pratar om kyrkan då pratar vi om två saker samtidigt.

Å ena sidan är det vår gemenskap som kristna, tillsammans är vi kyrka, vi är Guds hus. Och å andra sidan är det själva byggnaden kyrka som vi kallar för Guds hus, där vi samlas till gudstjänst och bön och där vi kan möta Gud.

Kyrkan är byggd för att möta Gud.

Den här kyrkan byggdes 1733, för mer än 280 år sedan.

Det är svindlande om man tänker på att det är så många människor som besökte den här kyrkan och bad till Gud …

Och som sjöng psalmer och lyssnade på Guds ord.

Så många människor som hade ett möte med Gud här. Så som vi idag.   

Här i kyrkan kan vi vara och tända ett ljus, vi kan sitta ner och för en stund lämnar bruset utanför. Här finns en sällsynt plats utan krav på prestation eller på att köpa något, ett tak under vilket hela livet ryms.

För många är kyrkorummet fortfarande viktig. Det var här där en älskad förälder begravdes, en kärlekens vigsel hölls. En kyrka som stått på samma plats sedan den egna födseln och så länge föräldrarna funnits. Det är en symbol för trygghet.   

Kyrkan är Guds hus men också en levande mötesplats. Här mötas vi i olika sammanhang, här pratar vi med varandra och ber med varandra. Här finns det tröst i sorgen och här delar vi vår glädje med varandra. Här har många kommit före oss och många ska komma efter oss.  

Kyrkan, ett heligt rum. Ett genomgångsrum till evigheten, mot det himmelska målet. Från dopet till vår sista stund, det ryms hela livet, här kan vi möta gud i sång och ord, här möter vi varandra för att uppmuntra varandra att inte ge upp på vår livsresa.

Jesus Kristus säger: Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.

Det kan vi uppleva under gudstjänsten, det kan vi uppleva var som helst när vi komma ihop i Jesu namn.

Kyrkan, guds hus, det är vi och det är kyrkobyggnad, där vi kan möta Gud och varandra. Amen.

Publicerat den

Örnen

Känner ni det också att ni är trötta ibland nu i vintertiden. Och man längtar efter kraft och att få lite ro?

Jag läste den här bibelversen för ett tag sedan.

”Men de som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De skyndar utan att bli trötta, de färdas framåt utan att bli trötta.” (Jes. 40:31)

”Örnen får nya vingfjädrar, de gamla faller av och nya växer ut. Örnen har en bestående ungdom och kraft och kan bli mycket gammal.

När tiden är inne ser örnen sliten ut. Den uppsöker en klippskreva där den tappar sin gamla dräkt.

Örnen väntar och vilar under det att nya vingar växer ut. En dag träder den fram i solljuset igen.”

Sådana tider behöver vi också. Tider där vi kan ta det lite lugnare. Där vi kan återhämta oss, där vi får ny kraft.

Vintertiden kan vara en sådan tid. Att dra sig lite tillbaka. Att ha det lite mysigt. Kanske att läsa en bok, dricka en kopp kaffe eller te, tända ett ljus.

Vi behöver sådana tider där vi kan reflektera, fundera över det som har varit, där vi kommer ihåg fina upplevelser.

På grund av sitt majestätiska utseende, sin kraft och snabba flykt, har den genom tiderna varit en bild på makt, seger och triumf också bland människor. De gamla romarna hade örnens bild på sitt baner, och denna symbol har senare även brukats av andra länder, exempelvis Ryssland, Tyskland och USA. Det sägs att örnen genomlever denna förnyelse (byta fjädrar) även om den blir hundra år.

Om örnen är det sagt, att den är den enda fågel som stiger rakt upp! För att kunna detta fordras ju större kraft, och denna kraft har örnen.

Och det är just denna speciella kraft som sätter oss i stånd att göra det som ingen av oss kan göra i egen kraft. Det är just denna kraft som alla får som väntar på Herren.

Bilden med örnens kraft, styrka och förnyelse visar att allt detta är möjligt.

När vi känner oss andligt slitna och svaga, men viljan att gå Kristusvägen finns kvar, ger den helige Ande oss förnyade krafter så att vi kan fortsätta vandringen med Kristus.

Det finns mycket i livet som gör oss trötta, missmodiga och uppgivna. För egen del så har jag tre barn i grundskoleåldern som behöver mycket uppmärksamhet, vägledning och andra behov som ska mötas. I allt detta har jag ett jobb att utföra och ofta känner jag mig kraftlös och uppgiven inför dagens utmaningar.

Samtidigt är jag fortfarande ganska ung och tänker att jag inte borde bli trött utan vara full av energi och kraft, vilket gjort mig lite nedstämd. Men för några veckor sedan kände jag att detta bibelord och speciellt vers 30, talade in i mitt liv och gav mig tröst.

Bibelordet säger att “ynglingar kan bli trötta och ge upp”. Även om man är ung så kan man bli trött och ge upp, och det behöver inte vara något fel för det. Vad skönt att bara få konstatera att så är fallet! Men bibelordet slutar inte där, utan ger också vägledning framåt, “Men de som hoppas på Herren får ny kraft”.

Hur hoppas man på Herren? Jo, bland annat genom att inte förvänta sig att alla jobbiga omständigheter ska försvinna, utan att istället söka kraft från den evige Guden, som själv aldrig blir trött, att möta omständigheterna jag inte tycker mig orka med.

Denna kraft vill Gud ge oss genom sitt tilltal och sin närvaro, genom att vi bedjandes läser Bibeln. Jag har märkt att om jag läser Bibeln och ber, bara för att “få det gjort” eller “vara duktig” så hjälper det mig mycket lite.

Men om jag tar mig tid, stillar mig vid Ordet och vänder min bön till Gud med en längtan att få möta honom, så gör han ofta det. Då handlar det inte om att läsa en viss mängd text eller att be i si eller så många minuter, utan man väntar tills man fått något som styrkt ens hjärta.

Låt oss använda dessa tid för eftertanke och stillhet. Låt oss ta tid för vårt inre och andas ut tills vi får kraft och styrka igen.

Låt oss göra som örnen gör: Att uppsöka en ”klippskreva” där vi tappar allt som är bara tung och som vi inte längre behöva.

Att vi väntar och vilar som örnen under det att nya vingar växer ut. En dag träder vi fram i solljuset igen.

Titta gärna på:

Publicerat den

Guds beskydd

Har det någonsin hänt dig att du tagit fram ett paraply och det var trasigt? Det är väldigt obehagligt och hos mig hamnar sådana paraplyer mycket snart i soporna. För ett paraply som inte skyddar mot regnet, förlorar sin mening. Ibland undrar jag dock om Guds paraply kanske också läcker.

I Psalm 91 ber psalmisten: ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: Min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på. Ty han skall rädda dig från jägarens snara och från den fördärvande pesten. Han skall täcka dig med sina fjädrar, och under hans vingar skall du finna tillflykt.” (Psalm 91, 1-4)

Det är utmanande påståenden. Gud ska skydda mig från sjukdomar, han ska se till att människor som vill mig illa inte kan skada mig. Som en stark borgmur ska han beskydda mig. Men upplever jag verkligen detta? Inte helt. Ibland verkar den skyddande borgmuren snarare vara en tunn papjier-masché. Då uppstår snabbt frågan: Varför skyddar inte Gud när han har lovat det? Redan i barnhörspelet ”Under paraplyet”, där jag som liten pojke först kom i kontakt med denna vers, ställdes denna fråga. Och ärligt talat, idag har jag ännu svårare att besvara denna fråga än jag hade som barn. Var är Gud när älskade människor blir sjuka och dör? Varför upplever jag så lite av Guds beskydd i mitt liv?

På dessa frågor har jag inget svar och jag tror till och med att jag aldrig kommer att få ett svar på dem. Är Guds skydd då meningslöst? Bör jag slänga bort hans paraply som ett föråldrat regnskydd? Nej, för jag har ofta upplevt att Gud har beskyddat mig. Ibland har jag först i efterhand insett att Gud har skyddat mig från en felaktig väg. Men han skyddar och beskyddar mig inte alltid på det sätt jag önskar. Ändå gäller: Gud håller sina löften – alltid. Psalm 91 är ingen försäkran om ett liv utan sjukdomar och problem, utan här lovar Gud: Oavsett hur stort ditt problem är, oavsett hur allvarlig din sjukdom är, jag är med dig. Det är mer värt än ett liv utan problem.

Och ibland är saker och ting är inte alls vad de verkar vara.

Jag har en liten berättelse om två änglar som reste runt oigenkänt.

De två resande änglar stannade till för att tillbringa natten i huset hos en rik familj. Familjen var otrevlig och vägrade låta änglarna vila i gästrummet i huvudbyggnaden. Istället fick de en liten plats i den kalla källaren.

När de sträckte ut sig på det hårda golvet, såg den äldre ängeln ett hål i väggen och lagade det. När den yngre ängeln frågade varför, svarade den äldre ängeln: Saker och ting är inte alltid vad de verkar vara.

Nästa natt vilade de båda i huset hos en mycket fattig men gästvänlig bonde och hans fru.

Efter att de delat den lilla maten de hade med änglarna, lät de änglarna sova i deras säng, där de sov gott.

På nästa dagen såg änglarna att bonden och hans fru var jätteledsna. Deras enda ko, vars mjölk var deras enda inkomst, låg död på fältet.

Den yngre ängeln blev arg och frågade den äldre ängeln hur han kunde låta detta hända? Den första mannen hade allt, ändå hjälpte du honom, sa han anklagande. Den andra familjen hade lite, och du lät deras ko dö.

Saker och ting är inte alltid vad de verkar vara, sa den äldre ängeln.

 När vi vilade i den kalla källaren i huvudbyggnaden, märkte jag att det fanns guld i hålet i väggen. Eftersom ägaren var så besatt av girighet och inte ville dela sitt lyckliga öde, tätade jag väggen så att han inte kunde hitta det. När vi sedan sov i bondens säng förra natten, kom dödsängeln för att hämta hans fru. Jag gav honom kon istället.

Saker och ting är inte alltid vad de verkar vara.

Ibland blir saker och ting inte som de borde. Men vi får lita på att varje händelse blir till vår fördel, eftersom gud har lovat detta. Vi kanske inte märker det förrän efter en tid har gått, men vi kan vara säker på att Gud har allt i sin hand och att han menar väl med oss!

Gud skyddar oss även om vi inte märker det. Gud är alltid med oss. Gud är nära oss och skickar sina heliga änglar. Det får vi tro på. Amen.

Publicerat den

Bridge over troubled water

En kyrkoherde sa en gång till sin pastorsadjunkt: Du ska predika på långfredag. Då är det ett bra tillfälle att predika. Dina åhörare kan följa vad du ska säga. Alla känner ju orättvishet, hjälplöshet och erfarenhet av att förlora någon. Att prata om påsken eller om vägen från passion och lidande till uppståndelse är mycket svarare. Särskilt påskmiraklet behöver berättas på ett sådant sätt att det berör människor. 

För hur berättar man om ett mysterium?!

Jag vet inte än idag. Ändå vill jag fortsätta att försöka det.

Kvinnorna i vår berättelse var inte beredda för att uppleva något övernaturligt. De ville bara smörja Jesus kropp. När de kom till graven blev det ett kraftigt jordskalv och en ängel rullade bort stenen och berättade vad som hade hänt.

Kvinnorna jublade inte, de var förskräckta. Därför säger ängeln: Var inte rädda.

De fattade inte. Men det var sant: Jesus var inte längre i graven, han hade uppstått från de döda.

Ett under.

Och de mötte Jesus själv och fick i uppdrag att berätta allt för lärjungarna. Och Jesus uppmanar dem: Var inte rädda.

De hade varit rädda efter allt som hade hänt. De gick genom djupa dalar efter Jesu lidande och död.

En sång från Paul Simon berättar också om den här känslan.

Paul Simon berättar i en intervju hur sången ”Like a bridge over troubled water”, Som en bro över mörka vattnen, blev till/ uppstod.

I en intervju sa programledaren till Paul Simon: ′′ Det fanns en tid i världen då låten inte fanns. Och plötsligt var den där. Vart kom den ifrån? Vad hände?”

Paul Simon tog sin gitarr och försökte förklara. Han spelade några ackord och började berätta med tyst röst. Han berättade om hur han försökte sig på det tills en liten melodi dök upp. Då sjöng han denna melodi. Och vad han sjöng var de första fyra takter av O huvud blodigt, sårad. Detta var en passionssång som Johann Sebastian Bach tog upp i sin Matteuspassion. En sång som mediterar lidandet och döendet av Jesus på ett bevekande sätt.

Så detta var början på något nytt!

Början var passion, lidandet.

1969, när Paul Simon skrev låten, var det inte länge sedan att mordet på John F. Kennedy och Martin Luther King hade skett. Kriget rasade i Vietnam.

Och stämningen i USA var spänd på grund av raskonflikten. Landet hade kört fast: i våld och i en separation av befolkningen och letade desperat efter ett sätt som skulle leda ut ur situationen.

Och även Paul Simon, sångskribenten, sa: ′′ Jag var fast – jag var fast.”

Och när programledaren frågade vad det menade svarade han: ′′Vart jag än gick ville jag inte vara.”

Det är precis så livet är ibland. Du har fastnad och du letar efter en utväg. Men oavsett vart du går: det går inte längre, blir inte bättre, blir inte annorlunda. Det finns bara passion, hjälplöshet, desperathet och lidande.

”I was stuck” – jag var fast.

′′ Och då?”, frågade programledaren. Och Paul Simon sa: ′′ Då vet jag inte exakt vad som hände. Jag fortsatte lyssna på en gospelskiva ett tag tills jag kunde den utantill. Och någon gång hörde jag orden: Jag kommer att vara en bro över djupt vatten om du litar på mitt namn – jag är bron över djupt vatten om du tror på mig. Och så var allt där, musiken och orden. Allt var där. Efter det fortsatte det…

Efter det gick det vidare. Samma sak på påsk: Det fortsatte med tröstens ord och ett hopp.

Idag kan vi fråga oss: Var fastnar vi i grubbleri och negativa tankar? Vad är det som gör att vi inte kommer vidare? Vad är det här mörka vattnet i vårt liv, det, som vill förstöra livet? Var upplever vi hopplöshet?

Låt oss vara stilla och tysta en stund. Och fundera på var vi behöver tröst och hopp.

Paul Simon poppade och sjöng:

När du är trött, när du vill fly

Och oron viskar att din dag aldrig skall gry

Jag är hos dig, känn handen i din hand.

Var stilla, var ej rädd.

Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

Kristus är den bron över troubled water. Allt farligt och förstörande i vårt liv ligger under våra fötter. Vi kan använda den här bron.

Det var ett under: Jesus har uppstått från de döda, han hade makt över alla våra fiender: Synden, det onda och döden.

Allt detta har inte längre makt över oss. Och vi kan bestämma oss att använda den här bron. Alla våra fiender sjönk ner i vattnet som bly.

Jesus säger: Jag kommer att vara en bro över djupt vatten om du litar på mitt namn.

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det fanns en tid då påsken inte fanns. Och plötsligt var den där. Vad har hänt? (Först fanns det passion, lidande, död. Och sedan:)

Stenen var bortrollad. Och vi befriades från allt som gör det svårt i vårt liv. Jesus blev vår bro till ett nytt liv med Gud och människor. Livet kom tillbaka.

En bro över mörka vatten… kanske var det precis det som hände på påsk.

En bro över mörka vatten. Och plötsligt blir det påsk. Amen.

Publicerat den

Härlig är jorden

Psalmer kan vara en hjälp för oss. Där finns mycket tröst och vi blir påminda om att Gud är trogen.

Min farmor kunde psalmer utantill. Som barn tyckte jag att det är fantastiskt. Ibland sjöng hon för mig en psalm. Och det blev kanske en motivation för mig att lära mig psalmer.

Det kändes så stort att hon kände så många psalmer och att komma ihåg dem.

Farmor tyckte det berodde på att hon hade ett så bra minne.

Hon hade säkert ett otroligt minne och ändå kunde psalmerna vara en hjälp i otrygga tider. Och det hade hon faktiskt upplevd: de otrygga tiderna: första världskriget, två gånger inflation. Hon förlorade alla pengar som hon sparade. Och sedan andra världskriget: Maken var borta och hon satt hemma ensam med tre barn.

Jag tror att hon kom ihåg psalmerna som hon kände, som hjälpte att inte tappa modet, att inte gå vilse.

Psalmerna kan vara till hjälp också för oss. De blev skrivna av människor som själv har upplevd svåra tider/ hamnade i nöd och som hittade hjälp och ny kraft i tron på gud.

Jag tycker om psalmer av Lina Sandell. Ni känner säkert Bred dina vida vingar, Blott en dag, Tryggare kan ingen vara, …

De är så enkla och tröstar mycket. Hon själv har upplevd tuffa tider.

Margareta Hagelberg ska berätta mer om Linda Sandel om några veckor.

En psalm som är ett slags favoritpsalm för mig är Härlig är jorden.

Den här psalmen sjunger vi vid olika tillfällen: På Jul och i advent men också på begravningar och kan vara en fin sång under vackra sommarkvällar.

Den här psalmen sprider så mycket tillit.

Härlig är jorden. Även om det finns så mycket negativt på jorden. Härlig är jorden. Det finns så mycket som skaparglädje, till exempel nu de många fina höstfärgerna. För mig känns det också härligt att får se hur mina barn växer upp och hur de utvecklas … Det finns så mycket vi får vara tacksamma för.

Härlighet känner jag också i kyrkorummet: ensam eller i gemenskap.

Psalmen skapar trygghet: Även här på jorden finns det härlighet, mycket vi kan glädjas åt.

Härlig är himmeln. Vårt liv har ett mål. Psalmen är också en pilgrimssång. Vi är på väg till det himmelska hemmet. Vi får träffas alla hos Gud i himmeln. Och där ska det bli ännu härligare. Det är vårt kristna hopp. Att vi alla ses igen. Vi alla följer dem som gick förut.

Vi har ett framtidshopp. Och det här hoppet kan bära oss genom svåra tider. Vi ses igen i Guds härlighet.

Vers 3 handlar om julberättelsen. Gud kom i vår värld som människa. Han blev en människa bland människor. Och han ville vara nära dem som hade det svårt i livet. Herdarna var de första som hörde om det här glada budskapet. Att Gud har kommit till oss för att frälsa oss.

Herdarna tillhörde de fattiga i samhället. De som måste jobba dygnet rund, dag och natt, och i kylan.

De hörde först att Gud ville frälsa och hjälpa dem.

De behövde inte längre vara hopplöst.

När vi sjunger då är det ett tecken att vi inte ge upp, att vi behålla mod och tillit trots allt. Och att Gud kan vända situationen.

”Frid över jorden Herren bjöd”.

Martin Luther sa: Musiken är en gåva från Gud som djävulen inte tycker om och som gör oss glada.

Publicerat den

Kärlek från början till slut

Nyår 2024

I tyskspråkiga länder börjar många församlingar det nya året med ett bibelord som blir ett motto för hela året. En kommission som består av frikyrkor, luterska kyrka och reformerade kyrka kommer överens om vilket bibelord det kunde vara.

Förra året började vi också med ett bibelord. Kommer ni ihåg vilket det var?

Det var ett bibelord från det gamla testamentet och lyder: Du är seendets gud. Det var Hagar som sa det när hon satt ensam i öknen. Hon var piga till Abraham och Sara och rakade komma i konflikt med dem. Därför flydde och hamnade i öknen där hon mötte en ängel och upplevde att gud ser på henne med kärlek.

Detta år har vi ett bibelord från det nya testamentet, från Apostel Paulus som skrev ett brev till Korintier.

På slutet av sitt brev skrev han: Låt allt hos er ske i kärlek.

Detta år ska det handla om kärlek. Men vad är kärleken egentligen?

Kim Casali, en kvinna som tecknade comic, tecknade många bilder om kärlek. I början gjorde hon det bara för sin blivande make, senare blev bilder stort succé och känd till en stor publik.

Visa bilder och läser

Kärlek, att älska, det kan vara många saker. Och jag tror att det framförallt handlar om att ta någon annan på allvar. Det betyder inte att jag tycker om allt den andre gör men att älska den andre så som den är, det är så viktigt för oss alla, eller hur? Vi alla behöver kärlek. Utan kärlek är livet meningslöst. Och när kärleken saknas, där uppstår problem som vi alla vet och som man kan se i hela världen.

Problem fanns det också i församlingen Paulus skriver till. Det finns olika åsikter hur man ska leva upp sin tron på Jesus. Och man bråkade om vad som var riktig. Det fanns rika och fattiga i församlingen som ledde till problem, det fanns olika etniska härkomst, och frågor om hur män och kvinnor ska bete sig i samhället. Det fanns hierarkier, några hade makt andra inte. I sitt brev försöker Paulus ta hand om konflikten i församlingen. Och bara på enskilda saker ger han ett entydigt svar. Han har ingen bruksanvisning. Det viktigaste är att man möta varandra i kärlek.

Att älska betyder inte att inte se problem som finns utan att älska betyder för Paulus att acceptera den andre så som den är och att se på det positiva, kärleksfulla i den andre. Det är kärleken som gäller även om det finns problem eller olikheter. Och kärlek är för Paulus en makt, något stort som kan förändra allt till det positiva.

Det finns en sång som säger så mycket om kärlek och som jag tycker om och som jag ska spela upp nu. Och det är Whitney Houston som sjunger den.

”I will always love you”. Sången handlar om att älska den andre även när vägarna skiljas åt. Egentligen var det Dolly Parton som skrev den här sången och som sjöng låten först. Jag känner kärlekens storhet när Whitney interpreterar låten. Hon sjunger med så mycket passion.  

Och Paulus i första korintierbrevet talar med mycket passion. Han vill inte övertala någon, han vill att församlingen ska leva med varandra i kärlek.

Låt allt hos er ske i kärlek.

Allt, det verkar svårt och egentligen omöjligt. Kan vi vara kärleksfull hela tiden? Jag tror inte det. Jag tror inte att man kan producera kärlek. Men hur då?

Bibeln säger: ”Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (1 Johannes 4)

Och: ”Låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud”.

Gud älskar oss, så som vi är. Och vi kan öppna oss för den här kärleken.

Gud kan ge mig den här kärleken som jag behöver för mig själv och för andra.

Doris Day, en amerikans skådespelare, som jag tycker om sa någon gång: Kärleken är inte moral. Kärleken är mystisk, en hemlighet.

Kärleken är inte något som jag kan kontrollera, något som jag kan göra, det är något som händer och som jag kan utsträcka mig till.

Utan kärlek funkar livet inte. Och det är kanske bra att försöka göra allt med kärlek. Att laga mat, att köra bil, att ta hand om barnen, att skriva brev, att tvätta kläder i tvättrummet kanske inte eller kanske ändå? Att göra något med kärlek gör livet säkert bättre.

Utan kärlek funkar livet inte. Och när jag möter andra då möter jag gud själv.

Jesus säger: ”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.36 Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig … Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”.

Varje gång vi möter någon annan, kan vi kanske komma ihåg, att vi möter gud själv.

Och vi behöver inte tycka om allt någon annan gör eller är men jag kan akta, ära den andre, jag kan möta det heliga i den andre, jag kan värdesätta den andres identitet oavsett prägel, härkomst.

Låt allt hos er ske i kärlek.

Att älska gör livet inte enklare. Men det blir mer värdefull.

Och vi kan öva det i våra kretsar där vi befinner oss och sprida kärlek där och kanske därifrån även i andra sammanhang. Jag ser fram emot all kärlek och gemenskap i vår församling och mellan våra församlingar som redan finns.

Vi behöver inte vara rädda att göra något fel och det finns ibland inte det rätta svaret, det viktigaste är kärleken. Kärleken till oss och andra och Gud.

Paulus säger i Korintierbrevet:

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. 5 Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på[b] det onda. 6 Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. 7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 8 Kärleken upphör aldrig.

Seendets Gud, Gud som tittar på oss med kärleksfulla ögon vill inte att vi ge upp att älska eller att låta andra älska oss. 

Paulus avsluter sitt brev till Korintier med: Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus. I will always love you.

Låt oss försöka det med kärlek. Varje dag på nytt. Amen.

Lyssna gärna på:

Publicerat den

Julotta

Nu är det Jul igen. Äntligen är vi här och kan fira det vi längtade efter. Äntligen igen den här gemenskapen med familjen och här i kyrkan. Vi sjunger de bekanta julpsalmer. Julgranens ljus är tänd. Allt är så högtidlig och så fint. Och vädret är också så som vi önskar: Snö och allt är vitt. Härligt. Och vi får njuta av det.

Jultiden är ibland också något som blir jobbigt. Om familjen är långt borta eller man blir sjuk eller mår inte så bra på grund av något.

En gång berättade prästen Bodelschwingh som var föreståndare på ett barnhem för handikappade om en händelse: När en av de förståndshandikappade ville tända ett ljus i granen fick han på grund av nervositet och spänning ett fruktansvärt epileptiskt anfall. Pojkens bästa vän klarade inte den här situationen och började skrika högt: ”Allt har en spricka!” ropade han förtvivlade. ”Allt har en spricka!”  Bodelschwingh, husets överhuvud, tog upp den desperata klagan och frågade barnen som samlades runt granen: ”Vad är det fina med julen?” Efter en tid svarade en flicka: ”Jul är så stor eftersom Gud sände sin Son, vår Frälsare, då.” Då frågade prästen: ”Och varför gjorde han det?” Frågan verkade överväldiga flickan. Men plötsligt klättrade den upp på en stol och därifrån upp på bordet och utbrast mycket högt och jublande: ”Det är därför, för allt har en spricka!”

Vår värld är inte perfekt. När vi tänker på allt det som har hänt de senaste åren kan man bara förtvivla: Sjukdom, krig, våld, människor på flykt. Det är bara det som vi läser i tidningars rubriker.

Vår värld är trasig.

För några veckor lyssnade jag på en sång från Leonard Cohen:

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Det finns en spricka i allting men det är där ljuset kommer in.

Den berömda textraden om ljuset som sipprar in i sprickorna fick många att tänka efter.

Ingenting är perfekt i den världen.

Jag sa ta till min fru: Varför måste det alltid hända någonting innan jul. Något har gått fel.

Jo, varför? Kanske därför att guds ljus ville nå mig också. 

Cohens sång hade stor personlig betydelse för regissören Sara Broos som växte upp i Hagfors.

Hon sa: Jag hade extremt höga krav på mig själv som barn. Sedan hamnade jag i anorexi. Det blev nästa steg, att ha kontroll över min kropp, som också skulle vara perfekt. Sedan slutade jag att leva. Det är det som händer när man inte vågar misslyckas. Motsatsen för mig är att bejaka det som är levande, det som brister. Det som gör oss mänskliga.

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Idag är vi på väg till krubban och vill möta det lilla Jesus barnet

Så som dåförtiden herdarna.

Tänk bara om du var en av dem, att du var med. Du hade sällskap med herdarna och du hörde änglarens budskap att frälsaren är född.

Herdarna vandrar till stället där stjärnljuset lyser mest. Och sedan står alla framför krubban och du är med. Du är en del av julberättelsen. Du vill ge någonting och du märker att du står där bara med tomma händer. Jesusbarnet ler åt dig och säger:

Du behöver inte ge mig någonting. Ge mig det som gör att du känner dig otryggt och ofrid.

Där du bråkade med någon. Ja vill ge dig frid. Där du misslyckades. Jag vill trösta dig. Där du råkade in i en olycka. Jag är nära och hjälper dig. Där du gjorde fel. Jag skänker dig en nybörjan. Ge mig det som är trasigt i ditt liv. Jag ska ta hand om det. Det är därför jag kom till jorden.

Framför Jesus behöver vi inte bära en mask, vi får vara så som vi är.

Där det brister i vårt liv då vill Gud hjälpa oss. Vi behöver inte längre gömma oss för Gud. Vi får ge honom det som gör det svårt och tungt i livet.

Cohen sa en gång om sin sång »Ingenting är perfekt, inte ditt äktenskap, ditt arbete, din kärlek till gud eller till din familj eller ditt land. Det finns sprickor i allting: både fysiskt och mentalt. Men det är där ljuset kommer in och det är där uppståndelsen finns.«

Någon sa: När min partner blev sjuk blev julbudskapet ännu tydligare för mig, det är närmare än någonsin. Jag upplever Guds ljus i mitt liv.

Budskap till herdarna gäller oss idag.

Herdarna tillhörde de fattiga i samhället. De måste arbeta dygnet runt för att få lite pengar, de kunde knappt överleva. Och var utsatt för kylan och övergrepp.

De hörde änglarnas budskap först. Det blev ljust för dem. Gud kom inte till de perfekta. Han kom dit där det var mörkt.

”Det finns en spricka i allting, i varje människas liv men det är där ljuset kommer in”.

Vad är din spricka?

Vad är det där du behöver ljuset som letar sig in i sprickorna?

Ingen av oss är perfekt. Vi alla behöver hjälp. Därför kom Jesus.

Inför Jesusbarnet får vi våga stå så, med alla våra fel och brister öppet inför Gud, så att vi kan släppa in Gud.

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Jesus är Guds ljus i en trasig värld.

Vi alla behöver julberättelsen. Idag ännu mer än för 2000 år sedan. Det är mörkt i världen.

Jesus kom för att göra det ljust. För oss alla. Då och nu.

Låt oss öppna våra hjärtan för honom. Låt oss gå till krubban. Där finns hjälp. Låt oss gå till Jesusbarnet och sedan kan det hända och vi vågar börja på nytt och känner stor glädje.

Ängeln säger:

 ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: 11 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. 12 Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

”Ära åt Gud i höjden,
        och frid på jorden
    bland människor
        som han älskar.”

Amen.