Författare: Markus Porsche

Publicerat den

Wüstenzeiten – ein Gott, der sieht

Es gibt Menschen in meinem Leben, die sind mir zu Engeln geworden.

Kindergottesdienstmitarbeiter, Lehrer, Pastoren, mittlerweile auch Pastorenkollegen, Familienmitglieder. Es gab auch zufällige Begegnungen, die mir neue Kraft gaben. Diese Menschen haben mir etwas von dem gezeigt, wie Gott ist. Menschen, die mich spüren ließen, dass ich ihnen wichtig bin. Menschen, die mich und meine Situation wahrgenommen haben. Ich fühlte mich gesehen.  

Was wäre ich ohne diese Menschen? Wie würde mein Gottesbild aussehen ohne sie? Ohne sie hätte ich es vielleicht schwerer, an einen Gott zu glauben, der sich um mich kümmert und mich liebt.

„Du bist ein Gott, der mich sieht“, so sagt Hagar, Saras Magd, als sie in der Wüste einem Engel begegnet. Hagar eine ausländische Frau und Leihmutter für Sara, die selbst keine Kinder bekommen konnte. Es kam zu Spannungen und Konflikten zwischen Sara und Hagar. Irgendwann hielt es Hagar nicht mehr aus und floh von ihrer Herrin.

Und sie landete in der Wüste. Sie fühlte sich so wertlos und ausgenutzt, erniedrigt und unterdrückt. Sie musste nur das tun, was andere von ihr verlangten. Jetzt saß sie da, allein in der Wüste.

Auf unserem Bild sehen wir eine Person im Dunklen sitzen, auf dem sandigen Boden, den Kopf nach unten gebeugt. Alles scheint grau und ausweglos.  Die Kraftlosigkeit und die Verzweiflung ist mit Händen zu greifen. Solche Wüstensituationen kennen viele von uns. Dieses Empfinden von Sinnlosigkeit und Leere. Und Gott scheint weit weg.

Was denkst du, wenn du die Person auf dem Bild siehst? Was für Gedanken gehen Dir durch den Kopf?

Eine Situation, in der du oder jemand anderes schlecht behandelt wurde? Vielleicht wurde Druck ausgeübt oder gedroht? Das Gefühl von Demütigung, Ohnmacht und Hilflosigkeit. Und niemand sieht hin oder versteht. Dunkelheit. Trübe Gedanken. Enttäuschung. Angst vor der Zukunft. Nicht mehr weiterwissen und doch weitermüssen. Und irgendwie eine leise Hoffnung auf Licht.

Hagars Lichtblick kommt unerwartet. Dort in der Wüste am Brunnen. Gott schickt ihr einen Engel und mit ihm einen Zuspruch, ein Versprechen. Hagar ist damit die erste Person in der Bibel, die einem Engel begegnet. Und sie ist die erste Frau, der Gott eine Verheißung schenkt: Sie wird einen Sohn gebären und ihre Nachkommen werden so zahlreich sein, dass man sie wegen der Menge nicht zählen kann.

Gott hat Hagar Würde zurückgegeben. Sie konnte aufstehen, aufrecht konnte sie weitergehen, zurückgehen. Gott war auf ihrer Seite. Gott hatte sie gesehen und ihr neuen Mut geschenkt.

Und sie nannte den, der mit ihr redete: Du bist ein Gott, der mich sieht. Und den Brunnen, an dem der Engel ihr begegnet war, nannte sie den Brunnen des Lebendigen, der mich sieht.

Gott, der Mächtige verspricht Trost. Er hört und sieht, wenn wir verzweifelt sind. Und greift ein. Gott macht lebendig, tief von drinnen und schenkt neues Leben.

Und du, wo stehst du?

Fehler können Gott nicht davon abhalten, dir zu helfen, dir beizustehen. Auch Hagar hatte Fehler, wurde hochmütig als sie merkte, dass sie schwanger war und den Erben Abrahams unter ihrem Herzen trug. Gott schenkte Vergebung, Neuanfang und Zukunft.

So erlebte Hagar Gott. Gott schien weit weg. Und doch war er nahe. Und will es jedem von uns sein.

Sein Licht scheint in unser Leben, auch wenn wir es noch nicht merken. Gott sieht uns, kommt manchmal fast unbemerkt und hilft. Er will, dass wir spüren, wie wichtig wir ihm sind.

Auch wir können Engel für andere sein. Auch wir können Licht in das Leben anderer Menschen bringen, indem wir Mut machen und ihnen zeigen, wie wertvoll sie sind. Indem wir ihnen mit Respekt begegnen.

Und wir können andere segnen mit unseren Blicken und ihnen Zukunft schenken.

So wie Gott es macht.

Gottes Versprechen für dieses Jahr für jeden von uns lautet: „Ich sehe dich. Ich werde dich nicht verlassen. Ich werde an deiner Seite gehen. Ich werde dich lieben“.

(Hier die Gedanken der Künstlerin)

Publicerat den

Ökensituation – Hagar

Det finns människor i mitt liv som blev liksom änglar till mig.

Medarbetare i barnverksamheten, lärare, präster, kollegor, familjemedlemmar med mera.

Det fanns också tillfälliga möten som gav mig ny kraft. De här människorna visade mig vem gud är. Människor som tog mig på allvar och som gav mig känslan att jag var viktig. Jag kände mig sedd.

Vem skulle jag vara idag utan de här människorna? Hur skulle min gudsbild se ut? Utan dem skulle det vara svarare för mig att tro på en Gud som tar hand om mig och som älskar mig.

”Du är en gud som ser mig”, så säger Hagar, Saras slavinna, när hon mötte en ängel i öknen. Hagar en kvinna från utomlands och surrogatmamma för Sara, som inte kunde föda barn.

Det uppstod konflikter mellan Sara och Hagar. Någon gång blev det för mycket för Hagar, hon kunde inte utstå det längre och flydde bort från Sara.

Och hon hamnade i öknen. Hon kände sig så värdelös, utnyttjad och förnedrad. Hon skulle bara göra det andra ville att hon ska göra. Nu satt hon ensam i öknen.

På bilden ovanför ser vi en person som sitter i mörkret av öknen, huvudet är nedböjd. Det verkar att det inte finns en utväg. När man tittar på bilden känner man faktiskt förtvivlande.

Sådana ökensituationer känner kanske många av oss. Känslan av meningslöshet och tomhet. Och Gud känns långt borta.

Vad tänker du, när du tittar på den personen som sitter i mörkret?

Kanske kom du ihåg en situation där någon behandlade dig eller någon annan illa. Kanske fanns det förtryck och hot. Och det uppstod känslan av förödmjukande, vanmakt och hjälplöshet. Och ingen ser det och förstår. Mörkret. Mörka tankar. Besvikelse. Fruktan för framtiden. Bara lite hopp kvar att få se ljuset igen.

Oförväntad såg Hagar ljus. Där i öknen vid brunnen. Gud skickade en ängel. Och det blev ljust igen. Och hon fick ett löfte från Gud.

Hagar blev den första personen i bibeln som mötte en ängel. Och hon var första kvinnan där gud lovade att hon skulle föda barn och att hennes ättlingar skulle bli många.  

Gud gav Hagar vördnad. Hon kunde stå rakt, hon kunde gå tillbaka till Sara, den här gången med Gud vid hennes sida. Gud gav henne mod och kraft.

Och hon kallade den som hade pratad med henne: ”Du är en Gud som ser mig.” Och brunnen där ängeln hade mött henne, kallade hon för ”Den Levandes brunn, han som ser mig”.

Gud den mäktige ger tröst. Han lyssnar och ser, när vi är förtvivlade. Gud ger nytt liv.

Var befinner du dig nu?

Fel och misstag hindrar Gud inte att hjälpa dig. Även Hagar hade fel, hon blev högmodig när hon märkte att hon var gravid och att hon hade arvtagaren i magen. Gud skänkte förlåtelse, ny början och framtid.

Så upplevde Hagar Gud. Gud verkade vara långt borta. Ändå var hen nära.

Och Gud vill var nära var och en av oss och lyser sitt ljus in i vårt liv. Även om vi inte känner det. Gud ser oss, ibland märker vi det helt enkelt inte att hen är nära och hjälper. I Guds ögon är vi värdefulla.

Även vi kan bli änglar för andra. Även vi kan göra andras liv ljusare. Vi kan visa respekt för andra och uppmuntra dem. Vi kan behandla andra på ett sätt att dem känner sig värdefulla. Vi kan välsigna andra med våra blickar och ge dem framtid.

Så som Gud gör det.

Guds nyårslöfte för var och en lyder:

Jag ser dig.

Jag kommer inte att överge dig.

Jag kommer att gå vid din sida.

Jag kommer att älska dig.

Tack Gud att du ser på oss. Amen.

Konstnärens tankar (på tyska)

Publicerat den

Frid på jorden

Det finns många jullåtar som handlar om just det: frid på jorden. Men det vi upplever i världen och i våra vardagar är ibland raka motsatsen. Konflikter och nöd överallt. Och ofrid inom oss eftersom vi inte hinner med det vi vill eller ska göra. Vad menar julsånger då med ”frid på jorden”?

Mina barn blir glada och får strålande ögon av bara små saker de upplever. Och ibland händer det när jag tar mig tid för att leka med dem att jag glömmer bort tiden och all prestation omkring mig. Mitt i leken då blir det frid inom mig. Frid med mig själv. Sen finns det stunder då står jag och betraktar det vackra i naturen och kan bli jättelugn. En känsla av frid. Frid med naturen och dess skapare.

Det är den inre friden Advents- och Jultiden handlar egentligen om. Änglarna i julberättelsen säger till herdarna: ”Ära vare Gud och frid på jorden”. En frid som gäller oss alla. Den inre friden från Gud. Och den vill och må Gud skänka var och en av oss. Jag önskar er alla en riktigt fridfull jul och ett bra avslut på ett utmanade år

Publicerat den

Alphorn

Under sommaren hade vi flera musikgudstjänster och kunde njuta av olika musikstilar. Och vi kunde lära känna olika människor. Jag kom ihåg en gudstjänst med en nyckelharpa. Jättefin musik som berörde med ett spännande instrument. Efter konserten fick jag möjlighet att lära känna instrumentet och jag blev ännu mer förvånad över det här underverket och hur det funkar.

Idag har jag med mig en schweizisk familj som var på besök hos oss. Det är Daniel och Renate Jenzer med barnen Timea och Micha. De är på semester i Sverige och resa runt 3 månader här.

Daniel var församlingsmedlem av församlingen där jag var präst och samtidigt min lärare på trumpet.

Idag har han med ett nationalinstrument från Schweiz som kallas Alphorn. Ett instrument som används vid speciella tillfällen i Alperna.

Det är ett blåsinstrument som trumpet eller valthorn.

Längden ligger ofta mellan två och tre meter. Ett imponerande instrument. Det är ett slags naturhorn, och de toner som kan frambringas är just de som kallas naturtoner.

Tonerna bidra till en melankolisk och pastoral känsla.

Leopold Kroneckers sa en gång: “Gud skapade heltalen, allt däremellan är människans arbete” och menar att alphornets naturtoner är Guds egna toner. Och vi fick en liten konsert hemma hos i trädgården oss och det kändes verkligen mäktig. Och ni ska få ett smakprov idag också.  

Första gången ordet alphorn användes tros ha varit i början av 1500-talet. I många hundra år har herdar därefter använt instrumentet till att kalla på sina hjordar.

Ljudet av ett alphorn kunde färdas långa vägar, och användes också för att varna byarna om en fara kunde tänkas närma sig. Det har också använts för att samla byförsamlingar till gudstjänst.

Kanske skulle vi byta ut klockorna mot alphornen –

Alphornen används än idag för att kalla hem boskapen från sina grönbeten längs bergssluttningarna. Varje by har sina egna, särskilda melodier gradvis utformade för detta ändamål. 

Jag ska fundera på en melodi som jag ska komponera för att kalla till gudstjänsten.

Alphorn – till Guds ära. Låt oss prisa Gud med instrumenten.

Psaltarpsalm 150

Halleluja!

Lova Gud i hans helgedom.
    Lova honom i hans mäktiga himlafäste.
2 Lova honom för hans väldiga gärningar.
    Lova honom för hans oerhörda storhet.
3 Lova honom med trumpetstötar,
    med harpa och lyra.
4 Lova honom med tamburiner och dans.
    Lova honom med stränginstrument och flöjter.
5 Lova honom med klingande cymbaler,
    lova honom med ljudande cymbaler.

Och vi kunde infoga eller fortsätta med: Lova honom med alphornen


6 Må allt som andas prisa Herren!

Halleluja!

Publicerat den

Gud är ljus från början till slutet

Genesis 1

”I början skapade Gud himlarna och jorden. 2 Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande svävade över vattnen.

3 Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. 4 Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret”.

Uppenbarelseboken 22

”Det ska aldrig mer bli någon natt, och ingen behöver längre några lampor eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. Och de ska regera i all evighet”.

Låt oss be:

Gud, till Dig ropar jag tidigt om morgonen

hjälp mig att bedja och samla mina tankar till Dig

jag kan det inte ensam.

I mig är det mörkt, men hos Dig är ljuset;

jag är allena, men Du lämnar mig inte;

jag är modlös, men hos Dig är hjälpen;

jag är orolig, men hos Dig är friden;

hos mig är bitterhet, men hos Dig tålamod;

jag förstår inte Dina vägar,

men Du vet vägen för mig.

Amen.

Allt började med ljus. Innan jorden blev till skapade Gud ljus, så hörde vi. Ljus är en förutsättning för allt som lever. Gud sa: Ljus, bli till. Och det blev så. Gud skapade ljus och skilde ljus från mörkret. Guds vilja är att det blir ljust för oss.

Men från början fanns det både ljus och mörker.

De första människorna upplevde samma sak som vi. De upplevde det onda som vi gör. De fördrevs från paradiset. Och det uppstod våld och strid mellan människor. Så som vi upplever det nu också.

Bråk i en relation, en sjukdom, ett problem på arbetsplatsen, i familjen, på fritiden eller en konflikt inom oss kan göra att vi inte mår så bra, att det känns mörkt i livet.

Och nu när vintern närmar sig känns det ännu mörkare, vi känner oss trötta och vi längtar efter mer ljus.

Jag lyssnade på en sång av Uno Svenningsson. En låt som ni kanske alla har hört en gång: Det blir ljusare igen. Han beskriver de mörka känslor man kan ha ibland och han sjunger om hoppet att det blir ljusare igen.

Bibeln säger att Gud inte bara skapade ljuset, han själv är ljuset som vill vara nära oss, även inom oss för att upplysa vårt liv.

Jesus säger: »Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.«

Och det är därför att vi firar Advent, Lucia och jul. Vi väntar och hoppas på att det blir ljust igen.

Och n är vi sjunger: ”Nu tändas tusen juleljus”, då vet vi att från den 21 december solens ljus börjar stanna kvar lite längre för oss. Då blir det ljusare igen.

Det finns många historier av människor som berättade om hur tron på Gud blev ljuset i livet. För några veckor sedan hörde jag för första gången berättelsen av Elias Malmeström som var präst i Norra Råda. Han miste sin hustru och hade fem barn han skulle ta hand om. Han var förtvivlad och visste inte hur det skulle gå vidare.

I den här situationen skrev han vår psalmbokens psalm 217: ”Gud för dig är allting klart”. Egentligen var det en dikt som hette: ”Bön om ljus”. Han letade efter ljus i allt mörker som omgav honom. Och sedan hände det att han fann ljuset igen, att det blev ljusare igen.

Vi känner inte anledningen men han skriver: Mörkret är ej mörkt dör dig och i dunklet ser du mig”. Och: ”Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig”.

Elias kämpade hård och hittade tröst i tron på Gud. Han slutar med: ”Allt din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn”.

Gud vill vara vårt ljus när det blir mörkt.

Han själv är ljus.

Första boken av bibeln och första kapitlet börjar med ljus och bibelns sista bok, uppenbarelseboken i sista kapitlet slutar med ljus: ”Det ska aldrig mer bli någon natt, och ingen behöver längre några lampor eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem”.

Gud vill vara vårt ljus och är själv ljus. Och det ska vi uppleva när vi möter Gud efter det här livet: Vi ska möta ljuset själv.

När vi möter Gud i himlen ska det aldrig bli mörkt igen. Där finner vår längtan efter ljus ro. Paradiset är återställd då.

Ännu har vi en tid framför oss där det blir mörkt ibland.  Och ändå finns det redan nu mycket ljus i allt mörker. När vi ber, när vi har gemenskap med varandra, när vi tar hand om varandra, när vi tar emot nattvard …

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Låt oss vara ljusets barn och sprider Guds ljus i den världen.

Amen.

Bön: Dietrich Bonhoeffer

Publicerat den

Jesus förhärligad – Kristus är vår sol

Gud säger i profeten bok Malaki: ”Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar (Mal 4,2)

De första kristna tolkade löftena i det gamla testamentet i samband med Kristus. Då tänkte man att löftena skulle bli uppfyllda i Kristus. Och därför betyder Guds ord här: Kristus är vår sol. Han är rättfärdighetens sol som går upp med läkedom under sina vingar.

Och det hade lärjungarna upplevt att Jesus kan bota oss och att han ta med ljuset i mörkret. Och när de upplever Jesu härlighet på berget Tabor då vill de stanna kvar där för alltid.

Solen och ljuset är en bild för Gud.

”Ljus, bli till”. Det är en av de första orden av gud i bibeln: Och Gud såg att ljuset var gott.

Ljuset är bra och det får oss att må bra. Och det märker vi under den här sommartiden. När man vaknar och stiger upp och de första strålarna rör oss. Det får oss på gott humör. Om dagen börjar med sol mår man bättre än om dagen börjar med regn och mörker.

Solen är inte bara ljus, det är mycket mer. Det är symbol för livskraft och därmed för Gud. I solens strålar lyser upp Gud själv. Det visste redan Egypterna, Grekerna, Azteker, Inkafolket.

I Psaltarpsalm 84 hör vi: ”Herren Gud är sol och sköld.”

Gud strålar och lyser. Han ger kraft och liv. Och han ger trygghet som en sköld.

Som ni säkert vet är många kyrkor inriktade/ byggd/vänd mot öster och ingången befinner sig i västen. Anledningen är att i öst stiger upp solen.

Och genom kyrkans fönster kommer in ljuset i kyrkorummet. Även de ljuskronorna i kyrkan gör det ljust/lyser upp. Och den stora byggnaden förmedlar oss en känsla av trygghet.

Så som Gud är: Sol och sköld.

Jag önskar oss alla goda upplevelser med Guds ljus och skydd. Amen.

Publicerat den

Lesjöfors kyrka

”Hur ljuvliga är inte dina boningar,
    härskarornas Herre!
3 Jag längtar innerligen till Herrens gårdar.
    Med kropp och själ jublar jag inför dig,
        du den levande Guden.
4 Även sparven har funnit ett hem och svalan ett bo åt sig
    där den kan lägga sina ungar:
    dina altaren, härskarornas Herre,
        min kung och min Gud!
5 Lyckliga är de som kan bo i ditt hus
    och alltid sjunga lovsånger till dig”.

så hör vi i Psaltaren 84.

För ett år sedan firade vi 50 års jubileet av Lesjöfors kyrka. 

Förr fanns det många frikyrkor i byn. Därför kallade man Lesjöfors också för Bergslagens Jerusalem. Det fanns fyra frikyrkor: Elim, Betlehem, Sion och Saron. Idag är bara den sistnämnda, Saron, i bruk för sitt ändamål.

De som tillhörde Svenska kyrkan var tvungna att vandra till Rämmens kyrka varje gång de ville gå till kyrkan.

Därför bestämdes så småningom att en kyrka skulle byggas i Lesjöfors samhälle.

Prästen Per Saxholm som själv är från Lesjöfors berättade: ”Från början minns jag bara ett tomt område som låg intill själva kyrkogården, eller urnlunden som den också kallades”.

Gerhard den Geer den stora industriella insåg att folk behövde en egen kyrka i Lesjöfors. Och han donerade tomtmark som medel till kyrkan. Även Lesjöfors kyrkliga arbetskrets var en drivande kraft inför kyrkans byggande.  

Den 2 advent 1971 blev så kyrkan invigd av biskop Gert Borgenstierna. En byggnad som förutom gudstjänstlokal också hade källarutrymme där olika verksamheter kunde äga rum. Källarplanet blev som ett församlingshem. Allt från barnverksamhet till syföreningsmöten kunde hållas i kyrkan som blev stort frekventerad av många besökare. Dessutom rik kör-verksamhet med konserter och även ekumeniskt samarbete hörde till.

Byggnadsstilen blev lite kritiserad i början. Men många kände sig mycket väl i den här mysiga kyrkan och har upplevt här fina stunder. Även jag har varit med i kören här, hade dop, vigsel och begravningar och minnesstunder här.

Mycket har hänt i den här kyrkan, under 50 år.

Något som uppmärksammades medialt var när dåvarande kyrkoherden Fredrik Lautmann gjorde en insamling från kyrkans del till stöd åt bruket, när ekonomiska svårigheter drabbade bygden. Han ordnade en stor demonstration som utgick från kyrkan och som blev ett stöd för bruket och samhället. När man frågade honom varför han gjorde det sa han: ”För mig är alla frågor religiösa”. På det sätt räddade kyrkan en del av bruket.

Under senare tid har kyrkan fått möta invandrare från andra kristna traditioner som deltagit i gudstjänstlivet.

Jag döpte till och med en hel irakisk familj här, 5 personer på en gång.

Och det sprids ryckte att Ingemar Bergman gifte sig här med sin Ingrid. I alla fall besökte han kyrkan en gång.

Och fortfarande händer mycket i den här kyrkan för människors skull. Det var också här där jag lärde känna sinnesrogudstjänster.

Paus.

Kyrkan har sett manga olika människor, har hört så många olika böner och har känd glädjen och sorg här. En ort som rymmer livet och där det heliga, andliga fick plats.

Kyrkan har alltid varit en plats där vi får känna oss hemma. Där vi får vara, där vi får skydd och bekräftelse och hopp.

Jag har ju varit i många länder, … kyrkan var alltid mitt hem

Och det får vi ta med oss härifrån idag: Kyrkan förblir en plats där människorna, unga och gamla, ska få det som den behöver i livet och där vi får känna oss hemma i alla livsskeden, från dopet till vår sista stund.

Kyrkan en plats där vi kan gå till, när vi behöver tröst, när vi vill fira det stora i livet och det stora Gud har gjort för människor (Jul och Påsk), när vi behöver känna Guds kärlek till oss, när vi letar efter kraft.

Jesus säger: ”Där två eller tre samlas i mitt namn, då är jag mitt ibland dem.”

Amen.  

Låt os be: Gud, Jag är så glad för att din kyrka finns. Där ger du mig förlåtelse, rening och ro. Där blir det lättare för mig att be, tacka och lovsjunga: Där ger din Son ut sig för mig vid nattvardsbordet. Där upplever jag gemenskap med de nu levande och de för länge sedan bortgångna. Där lyfts jag ut ur min trånga värld in i ditt väldiga sammanhang. För detta tackar jag dig av hjärtat, min Gud. Amen.

Informationer om kyrkan från Per Saxholm

Publicerat den

Nattvard

Nattvard är gemenskap

Jag älskar gemenskapen på bordet. Jag kan äta och dricka med andra tillsammans och prata om smått och stort. Där finns skratt och glädje och man kan dela med sig det som man har upplevt.

Ibland drömmer jag om ett stort långt bord där alla människor av alla tider och från alla håll sitter och njuta av gemenskapen.

Där vi är ett även om vi är olika.

När vi firar nattvarden i församlingen då känner jag precis det. Alla är välkomna. Ingen är störst eller minst och vi får känna oss accepterade.

Nattvardens betydelse

Nattvarden instiftades av Jesus dagen innan han blev korsfäst. Alla lärjungar satt rund bordet. Det fanns mycket att äta och dricka. Och efter en tid gav Jesus brödet och vin till var och en av dem och berättade för dem vad som skulle hända. Och han berättade för lärjungarna att han skulle dö på korset för att vi skulle få leva. Bröd och vin blev en symbol för att Jesus ville offra sitt liv för oss. Under nattvarden är bröd och vin inte bara symboler för Guds kärlek utan Gud vill möta oss i bröd och vin.

Vi tror på att Jesus är närvarande under nattvarden genom bröd och vin. Och att han vill ta bort alla bördor som vi måste bära i livet, att han vill skänka oss förlåtelse.

Brödsbrytelsen

Under nattvarden tar jag ett bröd och säger: Brödet som vi bryter ger oss gemenskap med Kristi kropp.

Och församlingen svarar: Så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.

Ibland säger folk till mig: När du bröt brödet kunde man faktiskt känna det Jesus måste lida och att han dog för oss.

Ja, det är så: Jesu Passion förknippar vi med mycket lidande. Ett lidande som slutade med att han dog.

Han gav sitt liv för oss. Det hände något allvarligt. Han gav sitt liv för oss så att vi kan leva. Jesus dog för alla våra fel och där vi misslyckades.

Skärtorsdag

På skärtorsdag firar vi att Jesus instiftade den här måltiden. Sedan dess firar vi det. Och vi tar bröd och vin, två enkla elementen som ger oss möjligheten att se och att känna Guds kärlek för oss.

Nattvard: Gud skapar gemenskapen med sig själv och med medmänniskorna

Vi alla upplever nattvard på olika sätt. Viktigast, tycker jag, är att det här blir ett möte. Ett möte med Gud som tar oss i sin famn och där vi får känna oss hemma. Där vi får kraft och hopp på nytt, där vi får känna oss accepterade. 

Tanken på att vi firar med alla som också firar nattvard på samma gång jorden rund är svindlande för mig. Då är drömmen om det stora bordet med alla människor och med Gud redan lite förverkligad.

Jag ser fram emot att det blir av en gång.

Tackbönen

Efter nattvarden bruka vi använda ibland den här tackbönen:

Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet. Amen.

Kom gärna till våra gudstjänster med nattvard på skärtorsdag eller på en annan gudstjänst. Ses.  

Publicerat den

Glad Påsk

Glad påsk önskar vi varandra. Och ibland har man lite påskliljor på bordet eller påskens symboler som kyckling, påskhare och ägg. Allt detta står för livet, nytt liv.

Och på många ställen kan man se påskpynt. Och kanske finns det många som är lediga då och man kan njuta av tiden med familjen och vänner. Det kan göra oss glad.

När vi tänker på kriget i Ukraina och de många flyktingar från Ukraina som följd av detta då blir man inte längre så glad.

Hur kan man då ändå vara glädjefylld på påsk i dessa tider?

Påsk betyder för mig att döden inte har det sista ordet. Kanske upplever vi det bara begränsad här på jorden. Människor lider, blir sjuka, svälter, dör. Det är världen vi lever i. Ändå är påsk en början på ett liv vi alla längtar efter. Ett evigt liv som blev möjligt genom Kristi död och uppståndelse.

När vi firar gudstjänster på påsk då firar vi livets seger över döden. Vi kan ha gemenskap med Gud och hans oändliga kärlek, vi kan ha gemenskap med varandra. Vi kan få mod och kraft igen. Och kanske kan vi gå därifrån med framtidstro i den tid som ska komma.

Och vi kan tända ett ljus som ett tecken på att ljuset är starkare än mörkret.

Jag önskar er och oss alla ”Glad påsk”.

Publicerat den

Gemenskap i kristider

Gemenskap i kristider

Nyligen pratade jag om glädjen gemenskapen skapar. Gemenskapen med andra människor och gemenskapen med Gud.

Och nu måste vi inse att gemenskapen är jättesårbar. Kriget i Europa förstör mycket gemenskap i världen. Människor är på flykt. Barnen kan inte gå på skolan. Många förlorar en älskad människa.

Och vi alla är rädda och oroliga.

Och jag är också orolig för alla människor som måste lida.

Vi är inte ensamma med det. Många demonstrerar i världen mot krig och våld. Många engagerar sig för de som är drabbade av kriget.

Åter igen ser vi hur viktig gemenskapen är. Och hur viktig det kan vara att prata om det som händer. Det kan vara avlastande att prata om vår rädsla och vår oro.

Och det kan hjälpa att be en bön eller att tända ett ljus.

Vi är inte ensamma. Vi har Gud och våra medmänniskor.

För några dagar sedan lyssnade jag på en sång av Christ de Burgh. Sången heter ”Legacy”:

Just one dream can change a nation
Just one man can open a door
A single voice can be lost in time
But a million voices will be heard

Artisten uppmuntrar oss att inte ge upp våra drömmar om en bra framtid Och att agera för en bra framtid tillsammans:

En röst blir kanske inte hört men en miljon röster ska höras.

Låt oss sjunga prata, agera med en röst för att kunna leva i fred och frid.

Låt oss ta hand om varandra och om dem som är drabbade av kriget.

Tillsammans klarar vi också den här krisen. Tillsammans övervinner vi krig och våld. Låt oss våga det – tillsammans.

Bön:

“A single light can be lost in the dark
But a million lights will shine through the world”.

Låt oss tända ljus. Jesus säger: ”Ljuset lyser i mörkret. Och mörkret har inte övervunnit det”.

Låt oss be och tända ett ljus:

Gud, du som delar vår oro och världens smärta och omsluter oss med kärlek, ge oss tro att hålla ut när prövningar möter och kraft att orka i svåra tider. I Jesu namn. Amen.