Blog

Ibland stannar livet upp.

Inte försiktigt. Inte mjukt. Utan plötsligt, med kraft.

Smärtan som hugger till i kroppen. Tröttheten som inte längre går att ignorera. En känsla av att allt ställs på paus – fast jag ville ju fortsätta. Jag hade planer. Jag skulle ju vara där, göra det, klara av det.

Och nu?

Nu kan jag inte. Nu måste jag vila.

Först känns det som ett nederlag. Som om jag förlorar något. Tid. Möjligheter. Det jag kämpat för. Jag vill inte vara här. Jag vill vidare.

Men så, mitt i allt, händer något annat.

Det är som om en röst kallar på mig.

Inte anklagande. Inte hård. Bara stilla.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” (Matteus 11:28)

Jag hör orden. Och något inom mig andas ut.

Jag måste inte vara stark. Jag måste inte prestera. Jag får komma, precis som jag är. Trött. Vilsen. Osäker. Jag får bara vara.

Och i stillheten börjar något förändras.

Jag märker hur spänningarna sakta släpper. Hur kroppen inte längre slåss emot, utan sjunker ner. Jag ser saker jag inte sett förut. Hör min egen inre röst, som tystnat i all stress. Märker vad jag faktiskt behöver.

Och så, mitt i tystnaden, hör jag ännu en röst.

Den har alltid funnits där. Jag har bara haft för mycket oväsen inom mig för att höra den.

”Herren är min herde,
mig ska inget fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till lugna vatten.
Han ger mig ny kraft.” (Psaltaren 23:1-3)

Gud har inte glömt mig.

Han ser mig. Han vet att jag är trött. Och han håller mig.

Långsamt märker jag: Det här stoppet är inte ett straff – det är en inbjudan.

En inbjudan att vila.

Att hitta tillbaka. Till mig själv. Till dem jag älskar. Till Gud.

Jag är inte ensam i den här tiden mellan det gamla och det nya.

Gud är här. Inte först när jag kan börja om, utan nu. I stillheten.

Och jag märker: Jag bär inte allt själv. Gud bär mig.

Jag har så länge försökt klara mig på egen hand. Så länge kämpat för att hålla allt under kontroll. Men nu får jag släppa taget. Och Gud släpper inte mig.

Det nya kommer inte genom min ansträngning – det kommer ur Guds hand. Han är den som ger mig ny kraft. Han är den som inte bara låter mig fortsätta – utan gör mig ny.

Och när jag reser mig igen, då är det inte av plikt, inte av stress. Utan med frid. Med styrka. Med vissheten om att Gud går med.

Jag får en ny början. Och det är Gud som ger den. Han bär mig genom detta stopp, och han bär mig vidare in i något nytt.

Bön:

Gud, du har stannat upp mig – och jag börjar förstå varför. Jag får vila. Jag får släppa taget om det gamla och gå vidare, inte med tyngd, utan med ny kraft.

Jag är trött, Herre. Hjälp mig att vila i dig. Hjälp mig att släppa taget om det jag inte längre behöver. Hjälp mig att känna igen mig själv igen.

Och när jag reser mig – låt mig gå med frid och ny kraft, med vissheten om att du bär mig. Amen.

Bild: ”Lichtsehnsucht”, NelFaro.Art

Planering

Kort beskrivning av kyrkan

Kyrkani Norra Råda är orienterad i nord – sydlig riktning och består av ett murat, rektangulärt enskeppigt långhus med tresidig koravslutning, utbyggd sakristia i söder och torn vid nordgaveln[1]. Man beträder kyrkan i norr genom ett vapenhus. Sedan kommer ett förrum med kapprum. Och därifrån går man in i kyrkorummet.

Mittgången leder fram till altaret. Längs med mittgången står bänkarna. Så när man kommer in i kyrkorummet ser man direkt på koret och altarrummet. Predikstolen finns längre fram på östra sidans vägg. En dopfunt befinner sig i koret till höger sett från när man kommer in i kyrkan. Kyrkvärdsbänken befinner sig också i koret till höger sett från när man kommer in i kyrkan.

Mitt på östra långväggen, i änden av korsgången finns en igen murad port. På västra väggen, den andra sidans korsgång finns en port. Man kan också gå längs väggarna/ bänkarna på båda sidor.

Gruppen

Vårt pastorat, Hagfors pastorat har två församlingar: Hagfors – Gustav Adolf och Norra Råda – Sunnemo. Som präst är jag ansvarig för den sist nämnda församlingen. Jag leder församlingsrådet i Norra Råda – Sunnemo. Och gruppen av de som är med i den kyrkopedagogiska guidningen består av personer som är ledamöter i församlingsrådet. Hälften av dem kommer från Råda. Och några av dem är också kyrkvärdar i församlingen. Jag valde den här gruppen eftersom mitt mål var att de skulle lära känna sin kyrka på ett nytt sätt och reflektera över egna erfarenheter med kyrkorummet. De skulle få möjligheten att bli mer medvetna om den egna kyrkan.

Samtidigt skulle jag kunna profitera från deras berättelser om den här kyrkan och lära känna den ännu bättre.

Syfte med den kyrkopedagogiska guidningen

Deltagare ska lära känna deras kyrka på ett nytt sätt genom den kyrkopedagogiska guidningen. De ska ha möjlighet att bearbeta negativa och positiva känslor i kyrkan. Altartavlan väcker obehagliga känslor hos många. Syftet är också att reflektera relationen till altartavlan.

Med delmomenten försöker vi nå syftet.

Den första delmomenten innebär att närma sig kyrkorummet på ett medvetet och långsamt sätt. De ska kunna landa i kyrkan för att kunna få nya upplevelser. Det skulle bli möjligt genom att se kyrkan utifrån och passera tröskeln på ett medvetet sätt och stanna i vapenhuset ett tåg.

Nästa delmoment är att var och en får ett värmeljus och bär det till ett bord mittemot altaret och ställer det på bordet. Det hjälper också att landa i rummet.

Efter det får de röra sig fritt i kyrkorummet. När de rör sig i rummet använder de flera sinnen. De kan röra vid olika föremål, prova olika platser i rummet och känna efter och kan på så sätt lära känna det på nytt i sin eget takt. De kan uppleva ett möte med detta rum.

Genom att färglägga kyrkans ritning, för att visa känslor i kyrkan får de möjlighet att fundera över egna känslor i kyrkorummet.

När de lägger grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett rep får de en gång till möjlighet att upptäcka rummet.

Genom att lägga symboler som står för negativa och positiva känslor in i grundformen får de möjlighet att gemensamt reflektera dem.

När de vänder sig till altartavlan och när vi närmar oss den på ett kyrkopedagogiskt sätt kan de få ny kunskap och kanske revidera gamla känslor/ tankar angående tavlan.

Guidningens upplägg

• Guidningen tar ungefär 1,5 timmar.
• Gruppen samlas framför kyrkporten och vi pratar om byggnaden och tröskeln. Därefter stannar vi en stund i vapenhuset och pratar om dess betydelse. Det tar ca. 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog, iaktta och tolka.
• Deltagarna får ett ljus i handen och går långsamma mot altaret och ställer det på ett bord framför altarringen. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Iaktta                   
• De får ett arbetsblad med uppgifter: De får röra sig fritt i rummet för att utforska det på egen hand. De har 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Helhet och delaktighet. Iaktta.
• Den andra uppgiften är att sätta sig på en plats där de känner sig väl och att färglägga en ritning på kyrkan med olika färger för att uttrycka sina känslor på vissa ställen i kyrkan. Det tar ca. 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Delaktighet, reflektera.
• De samlas i koret. Och de lägger grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett långt rep. Och de använder en kompass för att få veta kyrkans väderstreck. Samtal om väderstreck. Ca 10 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog och delaktighet
• De lägger små ”symboler” på utvalda ställen in i kyrkans grundform på golvet. Symbolerna står för positiva känslor (orange hjärtan) eller negativa känslor (gråa kort). Beroende på vad dem kände i olika delar av kyrkan. Med hjälp av de ”symbolerna” kan vi prata om de känslorna. Det tar 15 minuter. Kyrkopedagogiska metoderna och principerna: Dialog, delaktighet och reflektera
• De tittar på altartavlan. Och med hjälp av den kyrkopedagogiska metoden ”iaktta”, ”reflektera” och ”gestalta” närmar vi oss tavlan. Och vi använder oss av dialog och delaktighet. 20 minuter.
• Avslutningen: De får som gåva ett målat vykort med kyrkan. Och jag avslutar med välsignelsen. 

Guidningens genomförande

Vi samlas utanför kyrkan, framför kyrkporten och tittar på tornet. Dem ska stanna där en stund och vi samtalar om uppbyggnaden av kyrkan och arkitekten. Det finns informationer på kyrkans torn. Vi kan prata lite om bakgrunden av kyrkans byggnad. Vi pratar om porten och tröskeln. Vi funderar på om tröskeln är låg eller hög. På det sätt får deltagarna möjlighet att närma sig kyrkorummet.[2] Vi markerar övergången, vi går utifrån in och vi går från helheten till delar.[3] Och vi börjar redan här med dialog.[4]

Jag lämnar en sten med datum bredvid kyrkporten[5].

Sedan går vi över tröskeln in i vapenhuset, stannar där en stund och pratar om vapenhusets betydelse.[6]

Allt detta ska bidra till att det blir en meditativ stämning och att vi går långsamma och medveten in i kyrkan. Vi närmar oss det heliga.[7]  

När vi lämnar vapenhuset kommer vi in i ett förrum där det finns uppdukat ett bord med små skålar av glas. I varje skål finns ett brinnande värmeljus.[8] Vi går med detta ljus i handen i en mörklagd kyrka mot altaret.[9] Och vi ställer ljuset på ett bord i koret. Alla skulle nu vara förberedda för ett möte med kyrkorummet.

Efter det samlas vi i koret och de får uppgifter som står på ett arbetsblad.[10] De får också en ritning[11] på kyrkan. Jag förklarar uppgifterna och de ska gå runt i kyrkan, utforska rummet på egen hand och känner efter hur atmosfären på vissa platser känns och letar sedan efter en plats och sätter sig på en bänk.Där ska de färglägga en ritning på kyrkan med olika färger för att uttrycka sina känslor på vissa ställen i kyrkan. Uppgifterna ger deltagarna möjlighet att vara delaktiga under guidningen och de kan förbereda sig för ett gemensamt samtal senare.[12]

Efter en tid plingar jag med en liten klocka för att signalera att vi samlas i koret igen.[13] När dem kommer fram pratar vi lite om hur det kändes. Sedan får dem uppgiften att lägga grundformen av kyrkorummet på golvet med hjälp av ett långt rep.[14] Och de ska med hjälp av en kompass upptäcka hur kyrkan är placerad i väderstrecken.[15] Kyrkan är riktad mot syd som är ovanlig för kyrkor. De brukar vanligtvis vara riktad mot öster. De får möjlighet att resonera vad de olika väderstrecken betyder och jag bidrar med informationer om betydelsen av de olika väderstrecken. På det sätt blir de delaktiga och det kan uppstå dialog om väderstrecken och varför man byggde kyrkan i den här riktningen.

Och deltagarna kan upptäcka rummet med dess olika dimensioner och mått och får veta något särskild om deras kyrka.[16]

Med hjälp av små hjärtan i orange och små kort i grå får de uttrycka sina känslor vad det gäller vissa ställen i kyrkorummet. Efter de har lagt kort och hjärtan inom repet (grundformen), pratar vi om känslorna de kopplar med olika platser i kyrkan. Efter att de kände efter i kyrkorummet och funderade över egna känslor börjar de här att reflektera gemensamt över känslorna och kanske kan tyda och tolka dem.[17]

Sedan går vi fram till altarrummet och de får möjlighet att fördjupa sig i altartavlan.[18]

Vi betraktar tavlan med hjälp av den pedagogiska grundrörelsen iaktta – reflektera – gestalta.[19] Deltagarna får var en ficklampa och lyser med den på bilden för att visa vad de ser eller vad de undrar över. Så får de möjlighet att se och upptäcka. Det de ser kan också vara bildens strukturer och former eller hur ljus är fördelad. Kanske känner de igen bibelberättelsen som är avbildad på tavlan. Viktig är att deltagarna får säga vad dem ser i bilden innan man kommer med traditionella tolkningar. Det finns inte något ”riktigt” svar[20]. Deltagarna ska hitta sina egna svar. Efter en tid ska jag läsa bibelberättelsen tavlan handlar om.[21] Och jag informerar om konstnärens tid, stil och prägel att måla. Det kan leda till att de närmar sig bilden och förstår budskapet av målningen bättre. Även här gäller att deltagarna får dela med sig sina känslor och att var och en får ha sin egna tolkning. Utgångspunkten är nu de informationerna de fick.

När de ska reflekterar tavlan handlar det framför allt om vad konstnären ville säga med tavlan och hur konstverket berör oss själva.[22] Kanske kan de hitta sig själv i den. Till slut kan de gestalta någonting, till exempel att skriva en dikt om tavlan (Elfchen). Gestaltande kan leda till nya fördjupningar.[23] Tavlan blir höjdpunkten i guidningen efter de kände efter kyrkan och upplevde den på eget sätt.

Jag avslutar guidningen med en gåva. Alla får ta med sin kyrka målad på ett vykort. Till sist avslutar jag med välsignelsen.[24] Välsignelsen passar bra här eftersom det handlar om personer som medverkar i församlingen. Och vi går tillbaka till församlingshemmet för att ha gemenskap och för att prata om guidningen.

Reflektion

Vad fungerade bra/mindre bra och varför?

Det som funkade bra var att kunna prata om känslor och upplevelser om kyrkan. Arbetsblad med ritningen var ett bra hjälpmedel.[25] Efter att de hade sysslat med sina känslor angående kyrkorummet var de förberedda att prata om sina känslor. Det blev en bra dialog. När vi tittade på tavlan blev verktyget ficklampa en stor hjälp att samtala om funderingar, känslor angående tavlan. Det blev ett slags kommunikationsmedel och det de ville säga blev tydlig. Dialogen funkade även här bra. Och deltagarna kunde prata om sina känslor och de kom dels till nya insikter och kunde relatera till bilden på ett annat sätt. Och jag lärde mig mycket av dem och om vår kyrka.  

Det som inte funkade så bra var att deltagarna hade det svårt att fokusera/ koncentrera sig på guidningen. När vi började vandringen ville de bara rusa igenom. Jag måste stoppa de lite och uppmana till långsamhet. Anledningen var bland annat att vädret ställde till. De sa att det var kallt och att de ville in i kyrkan. Men kanske inte alla har förstådd hur en sådan guidning går till. Jag skulle kanske ha förklarat ännu bättre vad den här guidningen innebar innan vi startade. Detsamma gällde för tiden när de fick gå runt fritt i kyrkan. Det skulle vara tyst. Ändå fanns det några som pratade med varandra under den här tiden så att jag fick gå runt ibland för att uppmana de till att fokusera sig på uppgifterna. Jag kände mig lite som en lärare i skolan som uppmanar till disciplin. Även här gäller det kanske att prata tydligare om uppgifterna. Kanske skulle jag ha börjat bara med en uppgift i taget som de uppfyller och sedan får de en uppgift till. Ett arbetsblad med flera uppgifter var kanske för mycket.

Kom de kyrkopedagogiska metoderna och principerna* tydligt till användning i guidningens struktur?

Deltagarna behövde verkligen tid innan de kunde börja med att landa i kyrkan och känna efter i kyrkan[26]. Men de var trots att de hade det bråttom engagerad och det uppstod en dialog. Jag lyssnade och ibland upprepade jag det dem sa.[27] De svarade på frågorna, de berättade hur dem kände i kyrkan, tex. att det var svårt att svara hur de känner i kyrkan eftersom de var redan så vana vid den. Allt var ju så självklart för dem. Efter en tid fanns det flera som provade predikstolen, kyrkvärdsbänk, speciella stolar eller altarrummet och blev på så sätt delaktiga. Att vara delaktiga kände de kanske inte utan snarare att någon skulle förklara allt för dem och där man bara konsumerar. Vad det gäller helheten så rörde dem sig fritt i rummet och kunde använda flera sinnen och kunde mer eller mindre upptäcka kyrkorummet men de behövde sin tid. Även att känna kyrkan och sedan reflektera kom till användning framför allt när vi tittade på altartavlan. När vi mötte konstverken och när vi följde den pedagogiska rörelsen iaktta – reflektera – gestalta lyckades vi ganska bra. Med hjälp av ficklampan var det många som delade med sig, ibland blev det lite högljudd och rörigt eftersom flera vill prata samtidigt. Och jag behövde uppmana de att prata en efter den annan. Efter att jag läste bibelberättelsen och informerade om konstnären blev det en fördjupning och de kom dels till nya insikter och nya tankar. Eftersom alla har blivit trötta efter en och halv timme blev det ingen gestaltning. Jag informerade bara om att man kunde skriva nu en dikt om altartavlan. Vi fortsatte vår diskussion om altartavlan i församlingshemmet istället.

Hur har de kyrkopedagogiska metoderna fördjupat kunskapen om ditt kyrkorum?

Jag fick olika feedback[28]. En person sa att det var svårt att säga hur man tänker eller känner eftersom man känner kyrkan så bra. Det betyder att den här personen har i alla fall börjat att tänka efter, en process har inletts. Och det fanns många som kunde berätta om sina känslor i kyrkorummet och kunde också berätta varför de känner på så vis. Några sa tex att de kopplar koret till glada och sorgliga upplevelser, även ljusbäraren var ett ställe där man kände sorg och glädje, någon annan sa att den har suttit på en speciell plats, det kändes så särskild där, en plats där hen kände lugn och trygghet. När vi betraktade altartavlan var det en upplysning för några att få veta mer om bakgrunden av den. De förstod plötsligen bättre budskapet av bilden[29]. Och den var inte längre så skrämmande[30]. En kvinna däremot sa att hon fortfarande tyckte att den var mörk. Och det är ju viktig att hon har sin egna tolkning. Kanske bidrar det här mötet med konstverken ändå till att tänka efter. Någon annan kunde till och med se sig själv i bilden. Trots en viss osäkerhet under guidningen hos deltagare och hos mig har vi nått ganska mycket. En kortare vandringen skulle kanske ha varit bättre för den här gruppen (ålderanpassad/ anpassad efter besökarna)[31] och skulle kanske ha lätt till ännu bättre resultat. Syftet att lära känna kyrkan på ett nytt sätt och att får ny syn på altartavlan uppfylldes kanske inte helt hos deltargana men flera har lärt sig något. Någon visste till och med att tolka bilden för vår tid.

Vilka lärdomar drar du för framtida arbete med kyrkopedagogik i din församling?

Att markera övergången på det kyrkopedagogiska sättet är jättevärdefull att börja med.[32] I den här åldersgruppen skulle jag kanske ännu mer förbereda dem vad den här sorts guidningen innebär eftersom de är mer vana vid guidningar där man bara konsumerar.[33] Och jag kan lära mig att det tar tid innan deltagare är beredda att öppna sig för kyrkorummet. Vad det gäller innehållet av guidningen så var den säker anpassad till den här gruppen som är engagerade i församlingen sedan länge. Men kanske var guidningen för länge för personer mellan 70 och 90 år. De orkade delvis inte så mycket. Kanske är mindre mer i det här fallet och jag skulle kanske utelämna övningen med repet och går direkt från att känna kyrkan till altartavlan. Och jag vill lära mig att vara mer öppen för deltagare. Jag var mycket fokuserad på metoder och det organisatoriska. Relationen till gruppen skulle vara viktigare.[34]

Resonera kring hur kyrkopedagogik kan vara en resurs i församlingsarbete samt vilka möjligheter och begränsningar du ser med utgångspunkt från erfarenheterna med din egen guidning.

Kyrkopedagogik kan leda till en större medvetenhet av kyrkorummet där vi firar gudstjänst. Kyrkorummet är en bra resurs för att prata om vår kristna tro och traditioner. I gamla kyrkor kan vi lära oss också om gamla tider och deras sätt att tro och att fira gudstjänst. När vi tittade på altartavlan uppstod en diskussion om hur de för två hundra år sedan sa på bilden och vad den betydde för dem. Man kan lära sig också att trons uttryckssätt kan förändras. Och att det ändå finns en lång kedja av troende många århundraden tillbaka. Kyrkan kan ses som en plats där troende möttes. Framförallt för barn och unga kan det vara en levande plats där man kan prata om den kristna tron. Dialog, deltagande och gestaltande är attraktiva för unga och gamla. Och kyrkorummet kan göra nyfiken att veta mer om den kristna tron, det kan kanske leder till att man till och med kan prata om ens personliga tro.

Kyrkopedagogiska guidningar kan skapa fina minnen och det finns många kreativa möjligheter för att möta rummet och prata om tron och på så sätt kan kyrkopedagogiska guidningar bli ett steg i riktning tro. Kyrkorummet är säker en bra plats att närma sig den kristna tron. Ändå behövs det säkert mer för att kunna fördjupa sig i det andliga. Och då behövs det också diverse samtalsgrupper, gudstjänster och andra kreativa sätt som tex Bibliolog eller Bibliodrama.

Kyrkopedagogik kan vara ett bra koncept att kunna närma sig vårt kulturarv, våra värderingar, traditioner och tro. Det upplevelsebaserade passar bra i vår postmoderna tid och kommer människor idag till mötes. Även om deltagarna hade det delvis svårt att anpassa sig till den här det kyrkopedagogiska arbetssätet så blev det ändå bra resultat och spännande och existentiella samtal därefter. 

---

[1] Louise Tham, Norra Råda Kyrka, 1991

[2] Thomas Pfitzinger-Drewes. Upplev kyrkorummet. Varberg; Argument Förlag, 2012, p. 31: ”Vi ger deltagarna möjlighet att närma sig kyrkorummet därifrån de befinner sig mentalt just nu. Vi banar en väg in i rummet.”

[3] Pfitzinger-Drewes,Upplev kyrkorummet, p. 56

[4] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 20 – 21

[5] Albertus, Sandra: „Det pedagogiska rummet”, p. 10. Här fick jag idéer angående ”Utanför Kyrkan”

[6] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 39

 ”Vapenhuset är ett utmärkt ställe att låta gruppen fokusera och komma till ro innan dörrarna öppnas till kyrkorummet.” Och: Albertus, Det pedagogiska rummet, p. 14. Här fick jag idéer angående ”Vapenhus Eller Vakenhus”

[7] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 39 – 41

[8] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 59

[9] Jag valde en tid där det började att bli mörkt i kyrkan.

[10] Arbetsblad finns som bilaga

[11] Se bilaga

[12] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, p. 22

[13] Koret är en central plats under guidningen. Där finns de viktigaste föremål som dopfunt och altaret. Och predikstolen är i närheten. Och härifrån kan vi gå direkt till altartavlan. Deltagarna har det inte långt att gå.

[14] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 82

[15] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 81

[16] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 80 – 82

[17] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28 – 29

[18] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 31 – 32

[19] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 44 – 45. Se också: Thomas Pfitzinger-Drewes och Annika Eriksdotter: Kyrkopedagogik, Karlstad, Votum förlag, 2020 p. 76 – 91  

[20] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28

[21] Bibel 2000, Lk 1, 39 – 45

[22] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 44

[23] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 45 och p. 102

[24]Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 106

[25] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 52: ”Att använda arbetsblad”

[26] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 28: ”Det krävs mycket tid, oftast också lugn och ro, för att kunna upptäcka rummet”.

[27] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 67: ”Ett enkelt ”tack” räcker …”

[28] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 22: ”Deltagarnas frågor och intressen får ta plats under guidningen, så att deras minnen och associationer kommer till tals”.

[29] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 11:” Bilderna förlorar sin undervisande kraft när berättelsen inte längre känns igen … Vi behöver en metod som kan förmedla kyrkorummets symboliska karaktär till människor som aldrig har lärt sig det språk som symbolerna, berättelserna och rummet talar.”

[30] Samma erfarenhet hade jag också när jag skrev ”Min altartavla” och jag berättade för deltagarna om det.

[31] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 23

[32] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 36: ”När vi närmar oss kyrkorummet utifrån och när vi gestaltar övergången från det profana in i det heliga rummet, börjar vårt arbete med att skapa resonansrum:” Och se: p. 39: ”Att markera övergången skapa nyfikenhet och förbereda för upplevelsen av kyrkan är en mycket viktig del av guidningen.”

[33] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 22: ”Delaktighet” – istället för konsumtion”. Några av deltagarna verkade att bara rusa igenom och att bara leta efter fakta

[34] Pfitzinger-Drewes, Upplev kyrkorummet, se p. 27: Learning by doing”

Källförteckning

Albertus, S. Det Pedagogiska Kyrkorummet Varberg: Argument Förlag, 2024

Pfitzinger-Drewes. T. Upplev kyrkorummet. Varberg: Argument Förlag, 2012

Saarnak, A. Att förstår de bilder som finns i våra kyrkor i Pfitzinger-Drewes, T. & Eriksdotter, A. Kyrkopedagogik – Att visa en kyrka med dialog, delaktighet och alla sinnen. Karlstad: Votum förlag, 2020

Tham, L. Norra Råda kyrka, 1991

Bibel 2000

Nyår 2024

I tyskspråkiga länder börjar många församlingar det nya året med ett bibelord som blir ett motto för hela året. En kommission som består av frikyrkor, luterska kyrka och reformerade kyrka kommer överens om vilket bibelord det kunde vara.

Förra året började vi också med ett bibelord. Kommer ni ihåg vilket det var?

Det var ett bibelord från det gamla testamentet och lyder: Du är seendets gud. Det var Hagar som sa det när hon satt ensam i öknen. Hon var piga till Abraham och Sara och rakade komma i konflikt med dem. Därför flydde och hamnade i öknen där hon mötte en ängel och upplevde att gud ser på henne med kärlek.

Detta år har vi ett bibelord från det nya testamentet, från Apostel Paulus som skrev ett brev till Korintier.

På slutet av sitt brev skrev han: Låt allt hos er ske i kärlek.

Detta år ska det handla om kärlek. Men vad är kärleken egentligen?

Kim Casali, en kvinna som tecknade comic, tecknade många bilder om kärlek. I början gjorde hon det bara för sin blivande make, senare blev bilder stort succé och känd till en stor publik.

Visa bilder och läser

Kärlek, att älska, det kan vara många saker. Och jag tror att det framförallt handlar om att ta någon annan på allvar. Det betyder inte att jag tycker om allt den andre gör men att älska den andre så som den är, det är så viktigt för oss alla, eller hur? Vi alla behöver kärlek. Utan kärlek är livet meningslöst. Och när kärleken saknas, där uppstår problem som vi alla vet och som man kan se i hela världen.

Problem fanns det också i församlingen Paulus skriver till. Det finns olika åsikter hur man ska leva upp sin tron på Jesus. Och man bråkade om vad som var riktig. Det fanns rika och fattiga i församlingen som ledde till problem, det fanns olika etniska härkomst, och frågor om hur män och kvinnor ska bete sig i samhället. Det fanns hierarkier, några hade makt andra inte. I sitt brev försöker Paulus ta hand om konflikten i församlingen. Och bara på enskilda saker ger han ett entydigt svar. Han har ingen bruksanvisning. Det viktigaste är att man möta varandra i kärlek.

Att älska betyder inte att inte se problem som finns utan att älska betyder för Paulus att acceptera den andre så som den är och att se på det positiva, kärleksfulla i den andre. Det är kärleken som gäller även om det finns problem eller olikheter. Och kärlek är för Paulus en makt, något stort som kan förändra allt till det positiva.

Det finns en sång som säger så mycket om kärlek och som jag tycker om och som jag ska spela upp nu. Och det är Whitney Houston som sjunger den.

”I will always love you”. Sången handlar om att älska den andre även när vägarna skiljas åt. Egentligen var det Dolly Parton som skrev den här sången och som sjöng låten först. Jag känner kärlekens storhet när Whitney interpreterar låten. Hon sjunger med så mycket passion.  

Och Paulus i första korintierbrevet talar med mycket passion. Han vill inte övertala någon, han vill att församlingen ska leva med varandra i kärlek.

Låt allt hos er ske i kärlek.

Allt, det verkar svårt och egentligen omöjligt. Kan vi vara kärleksfull hela tiden? Jag tror inte det. Jag tror inte att man kan producera kärlek. Men hur då?

Bibeln säger: ”Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom” (1 Johannes 4)

Och: ”Låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud”.

Gud älskar oss, så som vi är. Och vi kan öppna oss för den här kärleken.

Gud kan ge mig den här kärleken som jag behöver för mig själv och för andra.

Doris Day, en amerikans skådespelare, som jag tycker om sa någon gång: Kärleken är inte moral. Kärleken är mystisk, en hemlighet.

Kärleken är inte något som jag kan kontrollera, något som jag kan göra, det är något som händer och som jag kan utsträcka mig till.

Utan kärlek funkar livet inte. Och det är kanske bra att försöka göra allt med kärlek. Att laga mat, att köra bil, att ta hand om barnen, att skriva brev, att tvätta kläder i tvättrummet kanske inte eller kanske ändå? Att göra något med kärlek gör livet säkert bättre.

Utan kärlek funkar livet inte. Och när jag möter andra då möter jag gud själv.

Jesus säger: ”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.³⁶ Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig … Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”.

Varje gång vi möter någon annan, kan vi kanske komma ihåg, att vi möter gud själv.

Och vi behöver inte tycka om allt någon annan gör eller är men jag kan akta, ära den andre, jag kan möta det heliga i den andre, jag kan värdesätta den andres identitet oavsett prägel, härkomst.

Låt allt hos er ske i kärlek.

Att älska gör livet inte enklare. Men det blir mer värdefull.

Och vi kan öva det i våra kretsar där vi befinner oss och sprida kärlek där och kanske därifrån även i andra sammanhang. Jag ser fram emot all kärlek och gemenskap i vår församling och mellan våra församlingar som redan finns.

Vi behöver inte vara rädda att göra något fel och det finns ibland inte det rätta svaret, det viktigaste är kärleken. Kärleken till oss och andra och Gud.

Paulus säger i Korintierbrevet:

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. ⁵ Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på^[b] det onda. ⁶ Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. ⁷ Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. ⁸ Kärleken upphör aldrig.

Seendets Gud, Gud som tittar på oss med kärleksfulla ögon vill inte att vi ge upp att älska eller att låta andra älska oss. 

Paulus avsluter sitt brev till Korintier med: Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus. I will always love you.

Låt oss försöka det med kärlek. Varje dag på nytt. Amen.

Lyssna gärna på:

Nu är det Jul igen. Äntligen är vi här och kan fira det vi längtade efter. Äntligen igen den här gemenskapen med familjen och här i kyrkan. Vi sjunger de bekanta julpsalmer. Julgranens ljus är tänd. Allt är så högtidlig och så fint. Och vädret är också så som vi önskar: Snö och allt är vitt. Härligt. Och vi får njuta av det.

Jultiden är ibland också något som blir jobbigt. Om familjen är långt borta eller man blir sjuk eller mår inte så bra på grund av något.

En gång berättade prästen Bodelschwingh som var föreståndare på ett barnhem för handikappade om en händelse: När en av de förståndshandikappade ville tända ett ljus i granen fick han på grund av nervositet och spänning ett fruktansvärt epileptiskt anfall. Pojkens bästa vän klarade inte den här situationen och började skrika högt: ”Allt har en spricka!” ropade han förtvivlade. ”Allt har en spricka!”  Bodelschwingh, husets överhuvud, tog upp den desperata klagan och frågade barnen som samlades runt granen: ”Vad är det fina med julen?” Efter en tid svarade en flicka: ”Jul är så stor eftersom Gud sände sin Son, vår Frälsare, då.” Då frågade prästen: ”Och varför gjorde han det?” Frågan verkade överväldiga flickan. Men plötsligt klättrade den upp på en stol och därifrån upp på bordet och utbrast mycket högt och jublande: ”Det är därför, för allt har en spricka!”

Vår värld är inte perfekt. När vi tänker på allt det som har hänt de senaste åren kan man bara förtvivla: Sjukdom, krig, våld, människor på flykt. Det är bara det som vi läser i tidningars rubriker.

Vår värld är trasig.

För några veckor lyssnade jag på en sång från Leonard Cohen:

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Det finns en spricka i allting men det är där ljuset kommer in.

Den berömda textraden om ljuset som sipprar in i sprickorna fick många att tänka efter.

Ingenting är perfekt i den världen.

Jag sa ta till min fru: Varför måste det alltid hända någonting innan jul. Något har gått fel.

Jo, varför? Kanske därför att guds ljus ville nå mig också. 

Cohens sång hade stor personlig betydelse för regissören Sara Broos som växte upp i Hagfors.

Hon sa: Jag hade extremt höga krav på mig själv som barn. Sedan hamnade jag i anorexi. Det blev nästa steg, att ha kontroll över min kropp, som också skulle vara perfekt. Sedan slutade jag att leva. Det är det som händer när man inte vågar misslyckas. Motsatsen för mig är att bejaka det som är levande, det som brister. Det som gör oss mänskliga.

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Idag är vi på väg till krubban och vill möta det lilla Jesus barnet

Så som dåförtiden herdarna.

Tänk bara om du var en av dem, att du var med. Du hade sällskap med herdarna och du hörde änglarens budskap att frälsaren är född.

Herdarna vandrar till stället där stjärnljuset lyser mest. Och sedan står alla framför krubban och du är med. Du är en del av julberättelsen. Du vill ge någonting och du märker att du står där bara med tomma händer. Jesusbarnet ler åt dig och säger:

Du behöver inte ge mig någonting. Ge mig det som gör att du känner dig otryggt och ofrid.

Där du bråkade med någon. Ja vill ge dig frid. Där du misslyckades. Jag vill trösta dig. Där du råkade in i en olycka. Jag är nära och hjälper dig. Där du gjorde fel. Jag skänker dig en nybörjan. Ge mig det som är trasigt i ditt liv. Jag ska ta hand om det. Det är därför jag kom till jorden.

Framför Jesus behöver vi inte bära en mask, vi får vara så som vi är.

Där det brister i vårt liv då vill Gud hjälpa oss. Vi behöver inte längre gömma oss för Gud. Vi får ge honom det som gör det svårt och tungt i livet.

Cohen sa en gång om sin sång »Ingenting är perfekt, inte ditt äktenskap, ditt arbete, din kärlek till gud eller till din familj eller ditt land. Det finns sprickor i allting: både fysiskt och mentalt. Men det är där ljuset kommer in och det är där uppståndelsen finns.«

Någon sa: När min partner blev sjuk blev julbudskapet ännu tydligare för mig, det är närmare än någonsin. Jag upplever Guds ljus i mitt liv.

Budskap till herdarna gäller oss idag.

Herdarna tillhörde de fattiga i samhället. De måste arbeta dygnet runt för att få lite pengar, de kunde knappt överleva. Och var utsatt för kylan och övergrepp.

De hörde änglarnas budskap först. Det blev ljust för dem. Gud kom inte till de perfekta. Han kom dit där det var mörkt.

”Det finns en spricka i allting, i varje människas liv men det är där ljuset kommer in”.

Vad är din spricka?

Vad är det där du behöver ljuset som letar sig in i sprickorna?

Ingen av oss är perfekt. Vi alla behöver hjälp. Därför kom Jesus.

Inför Jesusbarnet får vi våga stå så, med alla våra fel och brister öppet inför Gud, så att vi kan släppa in Gud.

“There is a crack in everything
That’s how the light gets in”.

Jesus är Guds ljus i en trasig värld.

Vi alla behöver julberättelsen. Idag ännu mer än för 2000 år sedan. Det är mörkt i världen.

Jesus kom för att göra det ljust. För oss alla. Då och nu.

Låt oss öppna våra hjärtan för honom. Låt oss gå till krubban. Där finns hjälp. Låt oss gå till Jesusbarnet och sedan kan det hända och vi vågar börja på nytt och känner stor glädje.

Ängeln säger:

 ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: ¹¹ I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. ¹² Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

”Ära åt Gud i höjden,
        och frid på jorden
    bland människor
        som han älskar.”

Amen.