När livet stoppar mig – och Gud bär mig

Ibland stannar livet upp.

Inte försiktigt. Inte mjukt. Utan plötsligt, med kraft.

Smärtan som hugger till i kroppen. Tröttheten som inte längre går att ignorera. En känsla av att allt ställs på paus – fast jag ville ju fortsätta. Jag hade planer. Jag skulle ju vara där, göra det, klara av det.

Och nu?

Nu kan jag inte. Nu måste jag vila.

Först känns det som ett nederlag. Som om jag förlorar något. Tid. Möjligheter. Det jag kämpat för. Jag vill inte vara här. Jag vill vidare.

Men så, mitt i allt, händer något annat.

Det är som om en röst kallar på mig.

Inte anklagande. Inte hård. Bara stilla.

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” (Matteus 11:28)

Jag hör orden. Och något inom mig andas ut.

Jag måste inte vara stark. Jag måste inte prestera. Jag får komma, precis som jag är. Trött. Vilsen. Osäker. Jag får bara vara.

Och i stillheten börjar något förändras.

Jag märker hur spänningarna sakta släpper. Hur kroppen inte längre slåss emot, utan sjunker ner. Jag ser saker jag inte sett förut. Hör min egen inre röst, som tystnat i all stress. Märker vad jag faktiskt behöver.

Och så, mitt i tystnaden, hör jag ännu en röst.

Den har alltid funnits där. Jag har bara haft för mycket oväsen inom mig för att höra den.

”Herren är min herde,
mig ska inget fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till lugna vatten.
Han ger mig ny kraft.” (Psaltaren 23:1-3)

Gud har inte glömt mig.

Han ser mig. Han vet att jag är trött. Och han håller mig.

Långsamt märker jag: Det här stoppet är inte ett straff – det är en inbjudan.

En inbjudan att vila.

Att hitta tillbaka. Till mig själv. Till dem jag älskar. Till Gud.

Jag är inte ensam i den här tiden mellan det gamla och det nya.

Gud är här. Inte först när jag kan börja om, utan nu. I stillheten.

Och jag märker: Jag bär inte allt själv. Gud bär mig.

Jag har så länge försökt klara mig på egen hand. Så länge kämpat för att hålla allt under kontroll. Men nu får jag släppa taget. Och Gud släpper inte mig.

Det nya kommer inte genom min ansträngning – det kommer ur Guds hand. Han är den som ger mig ny kraft. Han är den som inte bara låter mig fortsätta – utan gör mig ny.

Och när jag reser mig igen, då är det inte av plikt, inte av stress. Utan med frid. Med styrka. Med vissheten om att Gud går med.

Jag får en ny början. Och det är Gud som ger den. Han bär mig genom detta stopp, och han bär mig vidare in i något nytt.

Bön:

Gud, du har stannat upp mig – och jag börjar förstå varför. Jag får vila. Jag får släppa taget om det gamla och gå vidare, inte med tyngd, utan med ny kraft.

Jag är trött, Herre. Hjälp mig att vila i dig. Hjälp mig att släppa taget om det jag inte längre behöver. Hjälp mig att känna igen mig själv igen.

Och när jag reser mig – låt mig gå med frid och ny kraft, med vissheten om att du bär mig. Amen.

Bild: ”Lichtsehnsucht”, NelFaro.Art